Från min kammare

What became of it all

2012-02-02T16:24:00.000+01:00

Jag är på ett nästan komiskt moloket humör sedan... ja, sedan månader. Fast ännu lite värre efter jul. The botten will very soon be nådd. Vad som händer då återstår att se.

I en lite allvarligare ton: Vad göra? Jag vaknar om morgonen och har ingen som helst lust att stiga upp. Ligger jag kvar - ja, mitt arbete tillåter ju sånt ibland - börjar det krypa i kroppen och jag tänker trassliga tankar om allt jag borde-måste. Att jag någonsin tränat och känt mig glad och pigg känns surrealistiskt. Det var nog inte jag. Jag gömmer mig i romaner och längtar till kvällen. Då infaller nämligen en timme före läggdags då jag tror att dagen i morgon ska bli av en roligare sort. Och sedan får jag sova.

Nä, hörrni. Det går inte va?

När allt är för sent

2012-01-19T13:42:00.002+01:00

En bloggvän finns inte mer. Bäst man lever skall man dö. Det tror vi gärna inte, men så kommer den där stroken som kanske legat och lurat ett helt liv. Eller en hjärtinfarkt eller en buss som inte hinner stanna. Och på ett par ögonblick är det slut. Det vill jag i alla fall tro.

Nu blir det tyst och tomt i ett hörn av det väldiga internettet. Även i verkliga livet tystnar en frän och rolig bekantskap. Aldrig något smicker men en klar blick, vassa skämt och stundtals rejält obekväma ifrågasättanden. Väldigt stimulerande och väldigt lärorikt för mig som kom till jordelivet 15 år senare. Alla lever vi med vårt, men tack vare andra kan vi få inblick i andra verkligheter och tidevarv som ger lite mer kött på benen åt sådant vi tänker och förutsätter. Eller inte har tänkt på alls.

Vi skulle ha druckit mer öl, diskuterat politik och aktualiteter och jämställdhet och fåfängor. Ondgjort oss. Men det blev för sent. Fånga dagen är en klyscha, men om dagen i dag vet vi åtminstone att vi har den.

Är det nu...

2011-12-15T21:24:00.002+01:00

... man ska smyga ut i köket här på kontoret och snatta en liten mugg glögg som blivit över från mötet i eftermiddags?

Det kan vara så.

Krafttag. Kragtag.

2011-12-14T16:22:00.000+01:00

Nu är det bråda tider. Inte på något vis känns det mindre stressigt trots att det är bara vi fem i familjen som ska fira i år, i hemmets vrå. Inga biljetter som blir för dyra, inte det där slitet mellan jaget, egen familj och ursprungsfamilj som brukar överväldiga mig redan på julaftons morgon.

Fast givetvis känns det plötsligt övermäktigt ändå. Nu är ju ansvaret mitt. Det är jag (ja, vi är två, men en av oss stressar sällan upp sig) som ska se till att allt blir trevligt och mysigt. Det hänger på mig och julgardinerna.

Alltså har jag från och med i går föresatt mig att göra Två Julsaker varje dag tills jag blir ledig mot slutet av nästa vecka. Oräknat det jag redan gjort i form av stjärnor och belysningar och en och annan hyacint.

I går kokade jag fudge, i vår familj känd som faster Bojan-kola och så gjorde jag snittkakor som skulle ha haft saffran i sig men i stället fick ingefära (den burken har fyllt år många gånger i skafferiet), kanel och kakao. Och i dag har jag beställt ett knippe julklappsböcker på Adlibris.

Egentligen skulle det räcka med städning, musik, en massa tända ljus och så god mat. Det är inte svårt; det är verkligen inte något man bara gör till jul heller.

Nu får det gärna snöa

2011-12-06T16:15:00.000+01:00

Bistra vindar och fukt som gör asfalten förrädiskt hal är inget vinterväder att stå efter när man kan få bättre. Det behöver förstås inte bli snöyra och trafikkaos för att jag ska bli nöjd, även om det bara behövs en bil på tvären någonstans för att flödet ska bryta ihop i storstaden.

Vinterhatarna är inte riktigt nöjda ändå. För det KAN ju hitta på och komma snö. Någon gång framöver. Och då. Blir det eländigt, precis som vi visste!

Alltså, jag vet inte.

Lön för mödan

2011-12-05T15:33:00.001+01:00

Jag har haft lönesamtal i dag, premiär på denna förnämliga arbetsplats, och då är det skönt att kunna dra en lättnadens suck efteråt. Inga överraskningar. Men visst vore det trevligt att överraska sig själv någon gång!

Mindre flyg och fläng, mer kontroll, färre vindlande utflykter på egna tankespår och mer... petnoga. Å andra sidan är jag hjärtans glad över att sådant jag själv sätter värde på - uppenbarligen, eftersom jag känner mig just glad - uppmärksammas och bekräftas.

Stillsamt tjoho.

Lista

2011-09-20T17:05:00.000+02:00

Brukar du komma i tid? Det är tyvärr lite skralt med det. Jag är tidsoptimist eller kanske snarare gå-hemifrån-förlamad. Men jag är sällan mycket sen, och jag missar inte tåg och sånt.
Har du bra kondition? Ja, om jag använder den till att gå snabbt. Annars har jag nog lite väl klent blod igen, tror jag. Otänkbart att springa just nu.
När blev du fotad senast? När jag simmade i Årstaviken i torsdags!
Hur känner du dig nu? Lätt stressad och ganska eftermiddagsdippig.
Vanligaste färg på dina kläder? Grå, svart, ljung. Åtminstone höst- och vintertid. Gladare på sommaren, vilket ju är bakvänt egentligen.
Blir du bra på bild? Oh no.
När och varför grät du senast? En skvätt i går kväll när jag inte kunde somna på två minuter som jag brukade utan började tänka på allt som är grått och som kan gå snett.
Var det pinsamt att svara på det? Nä.
Hade du en bra kväll i går? Ja, rätt så. Sjöng för första gången i en ny kör, franskspråkig till största delen. Sedan lite sofftrevnad därhemma.
Din favoritdryck på morgonen? Kaffe.
Kan du laga mat? Jajamensan.
Är du nyttig? Konstig fråga. Nyttig för vem?
Är du blyg? Inte så värst, tror jag.
Vilken tid gick du upp i dag? Kvart över sju.
Hur mycket krävs för att du ska bli full? Tre snabba pints eller motsvarande antal glas vin? Situations- och formberoende.
Har du spytt offentligt? Inte sedan jag var magsjuk på en tågluff i Frankrike.
Hur många timmar sover du? 7-8 timmar.
Vad sa du senast? Inte riktigt som vanligt ändå.
Var du på festival i somras? Nej, inte ens på O-Ringen till min stora bedrövelse. Fast man kanske får räkna Kiviks marknad?
Vem ringer du när du är arg/ledsen? Beror ju på vad saken gäller.
Vad skulle du behöva nu? En rejäl kopp kaffe, i och för sig lätt ordnat.
Har du snygga skor? Jag går i alla fall inte i skor jag själv tycker är fula.
Vad var det första du sa i morse? Sånt kan jag inte komma ihåg.
Sov du i din egen säng i natt? Ja.
Har nån annan sovit i din säng i natt? Maken.
Har du körkort? Ja, ett 28 år gammalt.
Är du ensam nu? Yes, på min kammare.
Vad ser du fram emot mest denna vecka? Hm, att det ska bli helg? Att det är en ganska kravfri vecka med bara jobb och inga övernattningsgäster? Ikväll ser jag fram emot en öl med maken och hans engelska hot shot lawyer till kusin.

Lördagspytt

2011-09-17T11:26:00.000+02:00

Strålande vacker sensommardag, även om jag får tillstå att det kryper mot höst. Det märks mer på att dagarna blir kortare än på temperatur och känsla än så länge. Jag hoppas på bad in i oktober. Det är nattemperaturen det hänger på.

Nyss gick rörmokaren. Förra lördagen var jag uppe och väntade iförd casual utstyrsel och med kammat hår. Då kom ingen. Och inte ringde någon och avtalade ny tid. Men i dag. När jag just vacklat upp med skrynklig pyjamaströja, hår på ända och inte minst en molande huvudvärk, då ringde det förstås på dörren. Ack. Jag flydde ut på balkongen och djupandades ett par tag.

Dessförinnan hade jag kokat te och konverserat vår ryske gäst som är här på utbytesresa. Vår egen gymnasiegosse var i Novgorod i våras och blev trakterad med te, mackor och bakverk vid alla upptänkliga tider på dygnet. Jag har svårt att hålla jämna steg.

Nu så. Jag är nödtorftigt påklädd. Handdukstorken har numera cirkulerande varmt vatten. Ryssen är på shoppingrunda. Solen skiner. Jag har ett par timmar och ger mig ut på standardrundan med P1 i öronen. Något nordfranskt till middag; i kylen ligger ett Alsacevin och väntar. Däremellan kanske en simtur.

Högtidlig inkonsekvens

2011-09-15T14:16:00.000+02:00

I dag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Stolt och glad över vår moderna demokrati är jag och stor respekt har jag för våra folkvalda och det maskineri som omger beslutsfattandet.

Men nyss klingade Kungssången ut i vår demokratis främsta finrum, riksdagens kammare. Och där får jag problem. Det spelar ingen roll att kronprinsessan är rundmagad och vackert om än trist klädd i bandkantad jacka. Det är tvärtom deprimerande att tänka sig ett foster som är förutbestämt att inneha landets högsta ämbete. En modern demokrati har inte ett oberörbart majestät i spetsen.

Men han eller hon har ju ingen makt, säger någon. Nej. Det hela är ett pråligt garnityr, fullt av inkonsekvenser och hyckleri. Skulle det vara bättre?

Själv firar jag riksmötets öppnande med kallbad och så småningom surströmmingssupé. För Sverige i tiden.

När man inte skriver

2011-07-14T22:57:00.002+02:00

Då är det nästan bara jag som vet att jag är på Österlen och åker till Wanås och skriver önskningar i Yokos träd och springer på heden och badar i havet i månsken och dricker Irish coffee med gammalt råsocker som smakar rent förunderligt som av fikon och lakrits.

Få vet att jag går på loppis och fyndar italienska lackpumps för en femtiolapp och att jag hittade en Marimekkoklänning i Malmö till 80 procents rabatt. Och tappade mobilen i samma veva fast fick tillbaka den, men det visste jag ju inte, där och då, när jag just simmat en lång tur i Västra hamnen.

Några vet att Göteborgs kammarkör sjungit för mig och andra lyckliga inte bara en utan två gånger och att jag hade nöjet att träffa Fru Decibel och hälsa på dirigenten Gunnar E som jag från och med nu och ända tillbaka till 1963 beundrar något sanslöst.

Och inte behöver man egentligen tala om att man besökt goda vänner och spelat många partier Yatzy med en lillgammal åttaåring och knipit hans tvååriga lillebror i kinderna av pur tantlycka över att någon kan vara så inibänken gullig och helt smart vid så unga år.

Årets första kantareller är det svårt att hålla tyst om, plockade i en storm och ett regn som fick havet att brusa vilt och brungrått, men i bokskogen var det bara blött och grönt och jag sjönk djupt i lövmattan med mina lånade gummistövlar med två par raggsockar i, för man ska vara varm och torr om fötterna.

Men inget behöver man egentligen berätta, för det har hänt ändå.

Nu är det så här

2011-06-15T18:17:00.001+02:00

Att svarta smalbyxor och svart t-shirt i syntet är ett helt värdelöst klädval när man har plus 28 på kontoret. Händerna klibbar fast vid tangentbordet. Det sinkar mitt ringlande, ska jag tala om.

Och nyss gick jag lagom klibbig och barfota ut i lunchrummet och hängde lite över lunchbordet och läste nån aftonblaska som omväxling. Inte vill man att den korrekt klädde chefen ska komma då. Fast lönerevisionen är klar för i år. Så.

Inte så kaxig

2011-06-07T21:37:00.001+02:00

Sedan jag kom hem från Paris har jag förutom gallstensanfall haft en lågintensiv förkylning som mest gjort mig sänkt och trött och dum i huvudet i största allmänhet. Tur det var ledigt i flera makliga dagar.

Nu börjar jag repa mig - tvi, tvi, tvi - men så upptäcker jag att jag drabbats av den mest patetiska av alla åkommor. Fejsbokavundsjuka! Harregudihimmelen, finns det ingen ände på dumheterna? Bryr jag mig på allvar om andras ungars prestationer och uppenbarelser, särskilt som jag egentligen alltid haft ett horn i sidan till nämnda kids? Ja, så illa är det tydligen ställt.

Det kanske hjälper med lite öl.

Faller in i ledet

2011-06-01T19:23:00.002+02:00

Jag konstaterar att jag nu säller mig till den tredjedel av kvinnor över 40 som har gallbesvär. Så jävla ynkligt! Ska magen inte längre palla stekt strömming med skirat smör och potatismos, kvällsmackor och mysligalopp, kroppkakor med skirat smör och grädde och nybakt bröd samt lite smågodis.

Då vill jag inte vara me'!

Jag bor i alla fönsterkupor

2011-05-31T16:11:00.001+02:00

Jag flanerar längs alla boulevarder och har picknick i varenda park. Jag sitter på uteserveringarna och dricker rosé med färg av rabarbersaft och doft av Provence. Jag bländas av förgyllda utsmyckningar och får svindel av överdimensionerade monument och byggnadsverk. Jag talar fort och snubblar på orden och skäller på bilar och flörtar på bussen. Jag handlar i alla bagerier och jag drar in doften av nygrillad kyckling och brända mandlar i gathörnen. Jag hoppar över rännstenar där vatten porlar och drar med sig nattens smuts och dagens fimpar. Jag går över ett sprucket kakelgolv i en murrig foajé och fem våningar upp i en knarrig trätrappa. Jag hör en dunkande arabisk rytm över gården och går ut i en varm skymning där dagen aldrig tycks ta slut.

Jag är i Paris och jag kanske är en grön bänk.

I dag fast i går

2011-05-17T16:30:00.000+02:00

åt jag: Kokt ägg till frukost, bulgursallad med kräftstjärtar till lunch och lax med röd curry och nudlar till middag.
lyssnade jag på: Introt till Kråkguldet, mycket bra.
tittade jag på: Kråkguldet!
skrattade jag åt: Mig själv och dottern när vi blev skiträdda för tant Signe i Kråkguldet.
sjöng jag: Allt är inte guld som glimmar (introt till Kråkguldet ju).
köpte jag: Spridda matvaror och två tvättkorgar.
påbörjade jag: Kati i Amerika.
lyckades jag: Baka två gudomliga brödlimpor.
avslutade jag: Kati i Amerika.
fick jag: Lite smyggodis.
valde jag: Att tacka nej till ännu en kass bok från Bonniers bokklubb.
lyckades jag: Nästan hålla mig lugn och fin när 17-åringen berättade att han ska på fest i förorten på lördag.
misslyckades jag: Dammsuga sovrummet. För krångligt med allt som samlar damm.
ångrade jag: Je ne regrette rien!
höll jag på att: Plantera om blommor på balkongen.
blev jag glad: När jag hittade flera bra böcker på bibblan (bland annat Katiböckerna och Buddenbrooks).
blev jag arg när: Det blev fula vattenfläckar på locket till den nyinköpta tvättkorgen.
provade jag: Ett par capribyxor på Monki. Dem ville jag inte ha.
ville jag: Att magontet skulle ta slut.

Allmän skärpning

2011-05-17T09:23:00.002+02:00

Fransmän har en lättsinnig inställning till otrohet och utomäktenskapliga eskapader, särskilt när det gäller män på prominenta poster. Okej. Men mina vänner, DSK är anklagad för sexuellt övergrepp och försök till våldtäkt. Det är en helt annan ball park. Det ena är skral privatmoral; det andra är kriminellt.

Låt vara att det franska etablissemanget ser diffusa skillnader däremellan, eller kanske rentav inte orkat fundera över skillnaden mellan uppvaktning och sextuella trakasserier, handgriplig uppskattning och övergrepp. Men Erik Helmerson, DN:s nye ledarskribent, gör samma obetänksamma koppling, likaså TV-nyheterna igår kväll.

Väldigt obehagligt och väldigt talande.

Tänk att få vakna

2011-05-04T17:16:00.000+02:00

Min man är uppe först i familjen och hinner både äta frukost och läsa tidningen innan det är dags att ruska liv i den äkta hälften. Det resulterar i en del minnesvärda väckningsrepliker.

Mars 2010: "Kaya! Ålander! Röda bönor, ikväll! Feministisk allsång!

Mars 2011: "Nu vet jag varför F:s man sa så där i familjeterapin!

Maj 2011: "De har hittat bin Ladin!"

Det vore skönt med sovmorgon.

Där framme i Ölserud

2011-04-14T16:00:00.000+02:00

En av de bloggar jag börjat följa relativt nyligen - för de bor så vackert, Kerstin och hennes man, och gör så fina saker.

Nu kan man vinna en bok. Jättefin!

Dox - Joan Rivers

2011-04-06T09:51:00.005+02:00

Visst känner jag till Joan Rivers och visst har jag sett henne leverera punchlines i en eller annan pratshow, men på senare år har det sannerligen varit lätt att falla i samma trötta fälla som komikerna, eller "komikerna", på Comedy Central Roast gjorde och bara hänga upp sig på hennes ålder och till oigenkännlighet plastikopererade nuna.

Jag ber om ursäkt för det, Joan, för i Dox-dokumentären om hennes liv och karriär - synonymer vad det verkar - framträder en okonventionell, fulsnygg, självironisk diva med ett stort och varmt hjärta och ett visserligen botoxstelt men ändå helt bedårande kraxande skratt, ofta på egen bekostnad. Vi får följa henne under den senaste karriärsvackan när kalendern gapar i bästa fall halvtom och Joan inte riktigt vet hur hon ska vakna och leva nästa morgon om hon inte får ett gig, vad som helst. Pengar behövs, för även om hennes kök ser ut som i vilken 80-talslägenhet som helst så är salongerna ett förgyllt överdåd i stil med Versailles. Hon har en stab på åtminstone tio personer som hon avlönar, inte snålt heller, samt ett antal släktingar som hon försörjer, förutom att hon också betalar skolavgifter för de anställdas barn.

Joan får ligga i. Hon ringer och säljer sig till reklamkampanjer, uppträder på små hak, åker till Wisconsin och skäller ut en man i publiken som protesterar mot ett skämt om döva, far på kryssning i tre dagar för 125 000 dollar i betalning, gör en grej för Betty Ford-kliniken i Palm Springs, delar ut middagar till mindre bemedlade på Thanksgiving, går till plastikkirurgen, skriver en pjäs och åker till teaterfestivalen i Edinburgh med den, får gott mottagande, sätter upp den i London, får betyg tre av fem - och halvkollapsar i ett ögonblick av klarsyn, för det hon allra, allra helst vill är att bli erkänd som skådespelerska och London var en temperaturmätare. Gick det strålande skulle hon sätta upp pjäsen i New York och VISA DEM!!!

Men nej. Joan orkade inte utsätta sig för det. Och där någonstans blev jag riktigt orolig, för vid det här laget vill man se Joan triumfera, jag menar, hårt arbete ska löna sig, eller hur? Inte minst är hon för jävla rolig, och man nästan hisnar över klippen från 60- och 70-talet där hon i en tid när hemmafrun hyllades - och hon ser ut som en Stepfordfru! - men helst skulle vara modest i hemmet uppträder höggravid och grovskämtar om sex och aborter! "Jag har en väninna som gjort 14 blindtarmsoperationer blink blink*"

Jag har spoilat det mesta redan, men utelämnat alla bitar om hennes halvtragiska och slitsamma äktenskap som i och för sig gav henne både arbetsgemenskap och en älskad dotter som inte verkar alltför skadad, jag menar,vilken måttstock ska man använda?

Parallellt med allt rastlöst farande hit och dit över den amerikanska kontinenten under programmets senare del pågår tävlingen "Celebrity Apprentice", där både Rivers och dottern Melissa är med. För Melissa slutar det i förödmjukelse och utröstning; tigern Joan framhärdar tävlingen igenom samtidigt som hon suckar över vad man får nedlåta sig till nu för tiden för att stay on top.

Det sägs att hajar sjunker och dör om de slutar simma.

Torr och kall vår

2011-03-31T09:56:00.002+02:00

Wivallius visa gör sig påmind. Blöt och kall vore förstås värre.

I helgen var jag i Jämtland och åkte skidor i snö mjuk som nyvispad grädde. Den föll och föll och upphörde någon timme och så föll det lite mer och blåste till ordentligt i byarna. Skönt ändå att glida fram över myrar och i små utförslöpor, fundera över fikaställe och hitta en liten snöfri kulle med trädrötter att vila på. Starkt kaffe och rågbröd med tjocka ostskivor på. Bästa matsäcken i det fria. På fredagen blev det våffelpaus vid Fröå gruva.

I stan är våren ljus och blåsig och grusig och kall. Den svarta jackan som jag älskat hela vintern får vila och fram åker den metallicblåglänsande franska dunpajen. Värme och färg, alltiett. Fingrarna är iskalla, för varje dag lämnar jag vantarna hemma. Det är som en besvärjelse.

Våren

2011-03-22T14:21:00.002+01:00

I Frankrike är den 21 mars vårens officiella ankomstdag, och ta mig tusan om inte även det svenska vädret fattat det. I alla fall i dag.

Jag har fikat med en god vän och rullat barnvagn runt ett blåsigt Skeppsholmen och sett på vattenglittret och anfallits av kastvindar som så när tog mina nyinköpta reaböcker (Glitterscenen, Olssons pastejer, Hennes döda kropp, Mordets praktik, Den sista cigarretten och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv till det facila priset av totalt 179 pluringar) men jag bara kastade lite trotsigt med hårtestarna, tryckte kassen mot bröstet och knallade vidare med uppknäppt jacka.

Nu hastar jag snart vidare längs Norr Mälarstrand, mot lånebarnet som ska föräras Olsson-boken, fikas och sedan tas på aikido.

Man har det man gör en ledig dag i slutet av mars. Vårens första dag.

Dagens vansinne

2011-03-18T11:18:00.004+01:00

Ännu en skrikmorgon. Jag hade en gång en föresats som gick ut på att eftersom inte tjat, gnat, skrik och fysisk påputtning hjälpt så här långt så lär det ju inte hjälpa med mer av samma och därför skulle jag tagga ned och vara p-o-s-i-t-i-v där sådant förtjänades och i övrigt intet.

Har det hållit? Nej. Har jag skrikit? Ja.

Varannan morgon får jag mothugg och ilskna slängar i dörrar; varannan, som i morse, är det tyst och dämpat och sen kommer ett sms "Jag kom i tid" vilket är så hjärtskärande och allra mest för att han omöjligt kan ha kommit i tid, så antingen a) står det fel tid på vårt schema hemma vilket inte ändrar något i sak eller b) han räknar "i tid" efter när den sista svammelpellen, för han är inte den enda, stänger dörren bakom sig och lektionen äntligen kan börja med en redan trött alternativt svavelosande lärarperson.

Och sedan håller jag själv på att komma iväg för sent, glömmer frukosten och hamnar i EU-nämnden där det talas oändliga haranger om stabilitetspakter.

Jag måste vända skutan, och jag kommer på mig själv att tänka patetiska tankar i form av apologetiska presenter. Dit ska vi inte gå, inte än, men en löptur för att skingra tankar och endorfinknarka lite, så en god middag och kanske en film i soffan.

Livet, livet.

Saker som händer

2011-03-15T09:30:00.004+01:00

Täppas sa just något roligt: "Den där experten som fick kärnkraft att låta som kravodlad müsli." Gnägg.

Annars är det ju inte så roligt, det där med havererade kärnkraftverk och våldsamma naturkrafter som sveper bort livet för folk. Men jag har så svårt med inlevelseförmågan när det inträffas katastrofer av den magnituden. Läser och tittar och informerar mig - men känner ingenting. Lätt att tro att man är självcentrerad och kall som en fisk då, särskilt som bloggvärlden fylls av ilska och sorg och personligt kända redogörelser fast dessa människor liksom jag sitter på stabil mark i en annan världsdel.

Jag vet inte vad jag vill säga med det. Inte att alla andra är överspända hycklare i alla fall. Men jag tänker att deras sätt att reagera liksom automatiskt är det självklart rätta. Att sitta utan minsta antydan till förhöjd puls eller inre tvång att ha tv:n på för att inte missa det senaste känns helt enkelt lite misstänkt. Kallhamrat.

Sveriges ödmjukaste

2011-03-01T14:23:00.003+01:00

Johan Olsson har fullt förtroende för vallateamet.

Det är att vara mycket, mycket generös en dag som denna.

Palmeögonblicket

2011-02-28T18:14:00.006+01:00

Jag var knappt 22 år då Palme mördades. För många är tonåren och åren som ung vuxen och student aktiva och laddade politiska år. Inte för mig. Knappt för någon där jag växte upp i gråsosseland. Däremot är jag ju av den årgången att Palme alltid funnits. De borgerliga åren och kärnkraftsomröstningen och hela den epoken försiggick för mig i grundskolans mellan- och högstadium. Jag kan vara förlåten bristen på engagemang där. Kanske var det annat för ungar på större ställen? Vi var verklighetens folk så till den grad att jag inte fattade att det fanns ett annat perspektiv.

I mars 1986 var jag ganska nyinflyttad till Stockholm och jobbade på sjukhus. Bodde i korridor, jobbade stundom helg. Till exempel lördagen den 1 mars. Jag hade inte lyssnat på radio, bara stigit upp i den mörka ottan, kokt ett ägg och brett en smörgås med hamburgerkött på. Bara jag var vaken i den lilla korridoren. Gick och hämtade tidningen, vecklade upp den i steget, på väg mot köket. Stort porträtt, stora svarta bokstäver. Det var overkligt, faktiskt något av en fysisk chock.

På jobbet var det en känsla av förstämning och många av gamlingarna var väldigt oroliga och ledsna. Jag kan inte minnas att jag gick till mordplatsen. Däremot var jag ute på begravningsdagen. Grått, stilla, ödesmättat. Tyst.

Vill man läsa någonting alls om Palmeutredningen och konspirationer ska man välja Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm.

Across the universe

2011-02-22T09:42:00.003+01:00

Nej, men över Östersjön mot Helsingfors. I eftermiddag. Planeringsresa med jobbet. Förra våren fick vi en ny och ambitiös chef, och nu är tanken att ruska liv i den gamla kollektiva kropp till kansli som hänger såsom en appendix i organisationsschemat. Vi rapporterar ingenstans, ingen rapporterar till oss. Same procedure as last year kunde vara vårt motto, men det rör sig nu. Det rör sig. Små rörelser och kanske inte direkt framåt. Men ändå.

Note to self

2011-02-03T17:35:00.002+01:00

Anmäl dig inte som frivillig organisatör av något annat än middagar i hemmet och möjligen en eller annan loppis.

Jobbresor med tillhörande restaurangbesök är off the periodic system. Från och med nu.

Vinter...

2011-02-01T16:47:00.002+01:00

Så här kan det se ut en alldeles vanlig måndag när man skidat sisådär en timme åt sydost.

Omedveten frånvaro

2011-01-06T18:50:00.006+01:00

Här och nu. Ska man vara. Då skapar man minnen. Då blir man en harmonisk varelse.

Här och nu är jag dålig på. Så nu har jag missat julen. Jag ligger i soffan, för tillfället och konstigtvis ensam en vardagskväll, och känner små pustar av förväntan inför vad som komma skall. Och då menar jag inte 2011 och nya tag.

Ge mig mer jul. Tålamod. Dådkraft. Änglavingar.

Påminnelse

2011-01-02T19:01:00.003+01:00

Nästa år ska vi åka härifrån medan vi fortfarande är välkomna. Så att säga.

Julstämning

2010-12-17T11:09:00.003+01:00

Jag orkar inte bidra med någon vidare stämning själv, men till er som av någon anledning ännu inte hittat till Fru Decibel ger jag en länk till fordom.

Om inte Alice hade blivit Årets bloggare så vet då inte jag!

Förbjudet! II

2010-12-14T17:42:00.002+01:00

"Sippa". Lägg av med det hörrni. Smutta på glöggen i stället.

Ingen dager synes än. Trött, trött, skriv, skriv, slumra, spring, spring. Och så lite fest, lite ljusning. Elva nätter före jul.

Och så ned i kolkällaren igen. Två skoliosdrabbade ungdomar, korsett i julklapp till den 17-årige sonen. Lillsyrran får respit i ytterligare någon månad innan dom faller.

Mörkret får gärna ta och flykta snart. (Jag vet att det finns de som har det värre.)

Förbjudet!

2010-11-22T16:31:00.001+01:00

Härmed bannlyser jag ordet "krispigt" i alla användningar utom när det gäller skorpor eller knäckebröd. Men tag er i akt även där!

Så där ja.

Skönt.

Utlottning

2010-11-22T11:36:00.002+01:00

Nänä, inte hos mig, vad trodde ni, utan hos Kajsa som har bloggen Radhustankar.

Jag var ju så lyckosam och vann en fin kokbok härförleden, så nu har jag blodad tand.

Favorit som fallit i glömska

2010-11-16T14:59:00.002+01:00

Dagens lokaltidningsbesvikelse.

Ung och bortskämd

2010-11-16T13:05:00.002+01:00

Vilket jävla skämtprogram. Och vad gör det i SVT? Föräldrarna verkar helt lobotomerade, ungarna utvecklingsstörda.

Ajö.

The gloom

2010-10-29T11:44:00.002+02:00

Om jag någon gång gör en skräckfilm ska den heta det, och den ska tilldra sig i huvudet på en medelålders kvinna med begynnande gäddhäng, ful frisyr och ett par kilo för mycket på mitten. I huvudet virvlar föresatser om bot och bättring som vilsna löv om hösten, lågfrekvent ångest över otillräcklighet, uppväxande och snart inte alls behövande barn, kladdiga köksgolv, uteblivna prestationer, obefogad snäsighet och insikt om att vänskaper inte alltid ger det man trott dem om. Och så minimal sexlust men ett allt större sug efter alkohol.

Den filmen blir man ju fett sugen på.

Hon tänker va fan

2010-10-27T13:48:00.003+02:00

Efter att ha drivit min 12-åring till tårar, mig själv till ett rödrandigt vansinne, matteläraren till ett snipigt svar ("jag har inte tid att gå igenom det en gång till i dag, även om hon var borta i går" fast inte citat as in direktciterat) och köksbordet till ett smuligt kaos med ett halvpajat tusenbitarspussel med motiv av Hendrick Avercamp, "Winterlandschap met schaatsers" (1608), tallriksunderlägg, halvöppnad post, trasiga kuvert och små flagor av cheddarost, varav en del tydligen hamnat i brödrosten med tanke på lukten, gick jag småmorrande och svartsynt och faktiskt även mumlande för mig själv ut på stadens gator.

Återlämning av försenade böcker (inte så illa som jag trodde, tjugo pix bara, låt oss säga att jag sett den siffran åtminstone femtiodubblad en gång - och överlevt, konstigt nog), utkvittering av ett stycke bokpaket från Adlibris (ibland hamnar de hos Lolas Spel och tobak, ibland hos företagspostkontoret på Åsögatan - man får anta att omväxling förnöjer) och så en långsam och ännu mumlande promenad mot min kammare.

Och även om jag fortfarande känner mig som svartalfen och liksom lite bottenlös och uppgiven så hjälpte promenaden så till vida att jag faktiskt tänker ge fasiken i mattetjatet (ändå ingen idé så här i elfte timmen) och föreslå trevligheter i stället. Muffinsbak och hallongrottor.

Nu ska jag gå och lyssna på statsministern.

Don't try this at home

2010-10-27T11:12:00.002+02:00

Om man har en matteovillig men samtidigt självöverskattande sjundeklassare som har matteprov på torsdag och har missat den sista genomgången på grund av nödvändigt sjukhusbesök, då kanske en mor med pedagogisk klumpfot ska låta bli att "hjälpa till" med en rad mattetal vid frukosten.

Å andra sidan blir jag fullständigt förtvivlad över den nya mattepedagogik som visserligen har stora poänger i det att man tillämpar mer och sätter saker och ting i sitt sammanhang. Men att sätta upp notbladet på pianot och hanka sig fram genom stycket en gång är inte tillräckligt för att kunna säga att man behärskar det. På samma sätt räcker det sannerligen inte att med stöd, uppmuntran och mycket möda utföra en matematisk metod som till exempel subtraktion med lån. Öva, öva, öva, öva. Räkna sjuttiofem tal. Spela stycket om och om igen. Det motverkar inte förståelsen; tvärtom lösgör man tankekraft till själva problemlösningen.

För övrigt är persiennsnörena ohyggligt äckliga, Riksbanken har höjt styrräntan varpå vår rörliga boränta hoppade upp en bra bit och så har jag sju försenade biblioteksböcker.

Mmmmff.

Science, fiction

2010-10-26T18:11:00.004+02:00

Ibland får jag en utomkroppskänsla, eller rättare sagt, en känsla av att zooma ut och plötsligt se vardagliga saker på mycket långt och på en gång närsynt håll.

Som i dag när jag var på Huddinge sjukhus med lillungen som har en allt snedare rygg (bort, ondska!) och måste börja om med röntgen, ortopeder som lägger pannan i djupa veck och ställer frågor och funderar igen och kommer fram till att vi väntar, vi ser, hon är ung, hon växer än (ja, men snett?).

Förra gången vi var där dog en tant som väntade på sin tur (det hade hon ingen aning om så klart) i de små smattarna längs röntgenkorridoren, där aldrig någon drar för de blå draperierna. Vi skyndade förbi den hjärt-lungräddande personalen, den liksom onödiga anhöriga som tafatt satt kvar på sin stol och såg sin mor, fru eller syster eller svägerska helt enkelt kila vidare, där och då, utan större väsen och säkert inga plågor utöver vad sjukdomstillståndet i sig medfört långt tidigare, men ändå, med helt ovidkommande personer från den verkliga världen på första parkett.

Naturligtvis tänkte jag på det i dag, och visst låg där en och annan grådaskig person med slangar här och där, utan medföljare, men utan tvekan uppförd på en lista och omhändertagen ändå. Av själva sjukhusmaskineriet.

När vi är klara går vi mot dörren och jag sneglar igen mot den tomma alkoven där tanten drog sitt sista andetag för ungefär ett år sedan och in genom avdelningsdörren kommer en person iförd en sorts uniform bestående av duschmössa och en fladdrande mörkblå rock i fiberduk. Ute i hisshallen som är gigantisk står ett tjugotal sjukhussängar och plötsligt zoomar jag ut och jag försöker gestalta min känsla för den blaserade dottern som himlar med ögonen och inte är med på noterna: Se människan. Se vår civilisation, vår kunskap, våra överstepräster i blå fiberduk och våra livgivande maskiner.

Det är science fiction.

The lottery

2010-10-25T15:57:00.001+02:00

Eva har en liten utlottning på sin blogg och vem kan motstå en kokbokstitel som Kärlek och käk?

Not me.

Och så hittar jag en annan fin utlottning.

Observation

2010-10-21T14:28:00.002+02:00

Det är med vinterneggotjatet som med julbordsannonserna - det kommer tidigare och tidigare för varje år.

Windfall

2010-10-21T14:14:00.001+02:00

Ibland kommer en kollega förbi min lilla holk med kläder hon tycker passar bättre på mig än på henne. Då kan man till exempel få världens mest classy kjol. Bara så där.

Watch out

2010-10-20T10:42:00.000+02:00

De dubbla och trippla negationernas mästare socialförsäkringsministern Ulf Kristersson har talat: Det finns ingen prestige i att inte ändra på det som inte fungerar.

Den kan man suga på ett tag. Och mer lär komma, säger den luttrade stenografen som rivit sig i håret under en mandatperiod i Stockholms stadshus.

Äntligen! II

2010-10-07T10:44:00.004+02:00

Som vanligt konstaterar jag yrvaket att det är dags för tillkännagivandet av årets litteraturpristagare. Jag läser gärna, fort och mycket men just Nobelpristagarna brukar ju vara lite så där. Jag är så ytlig. Fast Lessing gillar jag och Le Clézio. Och några till.

När det gäller själva tippandet brukar jag bli helt tom i huvudet, ungefär som när jag kommer in på biblioteket eller varför inte besöker Internet. Vad var det nu...? Men i år överraskar jag mig själv genom att vilja gissa på Haruki Murakami. Jag är inte ett dugg ensam om att påstå att denne skygge japan kan vara Nobelmaterial, men just i årets diskussioner är han frånvarande. Desto roligare att gissa då. Har man inte läst något av honom kan jag rekommendera Fågeln som vrider upp världen. Där får man en fin provkarta på det som gör honom speciell: hyperrealistiska vardagsskildringar av precis ingenting, bisarra möten, besattheter, japanskt samhällsliv och grym historia.

I övrigt fyller jag burk efter burk med torkad trumpetsvamp och kokar krusbärsmarmelad med stjärnanis. Ikväll tar jag nattåget mot Umeå där jag inte har varit på mer än tio år. En vän har det krångligt.

Uppdaterat: Jaha. Vargas Llosa. "Den stygga flickans rackartyg" heter en bok som står i vår bokhylla och som jag för länge sedan bestämde mig för att inte läsa. Mina onda aningar bekräftas av kulturpratarna i radio. Bordeller och gubbsjuka. Gäsp.

Äntligen!

2010-10-05T16:00:00.005+02:00

Då har jag öppnat riksdagen en gång till då. Bakom kulissen alltså, i mitt lilla rum, för mig själv. Det är en ganska speciell känsla att gå till jobbet en dag som denna, med musikkår utanför och en och annan förbiskyndande ledamot på väg till gudstjänsten i Storkyrkan.

Just det inslaget har jag mycket svårt att förstå över huvud taget. Kyrkan är skild från staten. Det borde ha satt punkt för detta anakronistiska inslag. I have a theory, which is mine, som går ut på att det handlar om kungens inblandning i det hela. Han är ju skild från makten men har fortfarande den protestantiska bojan om foten. Och eftersom denne maktlöse statschef, som i detta sekulariserade land ändå måste vara protestant, ska inleda ceremonin etterpå så finns det måhända en alldeles egen logik i att hela spektaklet inleds i kyrkan.

Underhållning har vi alltid här i riksdagshuset på öppningsdagen, men i år tjyvstartade Jimmie och de Principfasta kompisarna det lättsammare inslaget genom att tåga ut ur kyrkan med buller och bång när prästen, som präster plägar, predikade tolerans och medmänsklighet. Våra nya demokratins förkämpar känns igen på gången, så att säga.

Nästa undring var varför både drottningen och kronprinsessan var sorgklädda. Någon sådan dresscode finns inte; nog måste man kunna vara värdig, neutral och högtidlig i något annat än burkhatt och stram, svart dräkt?

Regeringsförklaringen kändes ovanligt lång. Mer än 12 minuter, eller var det sekunder, kan ingen människa lyssna aktivt så han kan ha sagt vad som helst, Reinfeldt. De utmönstrade statsråden innebar inga överraskningar, och de nya känns inte som några skrällar, de heller. Fast jag ser fram emot att DN:s reporter frågar Ulf Kristersson hur lång han är. Det var ju en fråga som var viktig att ställa till Sofia Arkelsten här om dagen. (För den som inte har klämt på dessa människor lajv kan jag meddela att Kristersson är i Pagganformat och Arkelsten snarast toppar Reinfeldt.)

Nu är det tyst i tv:n. Från lunchrummet hörs skrattsalvor, så jag får väl ta mig en titt. Klockan fem bjuds lite förtäring för oss fattiga stackare som saknar inbjudan till finminglet. Jag håller ut.

Bokmässa

2010-09-27T10:29:00.001+02:00

Någon gång ska jag skriva lite om den. Men inte nu. För det är fint höstväder ute och jag måste bräcka maken i fråga om Sista doppet.

Dagen efter

2010-09-20T16:31:00.003+02:00

Man kan inbilla sig att det ligger en förstämningens slöja över Sverige i dag, men antagligen var det bara den vanliga vardagsstiltjen jag kände av när jag klev av tunnelbanan i Axelsberg för att gå och peta ned några lökar i kolonin. Härförleden var jag i Sätra på studiebesök, kan vi kalla det, och jag måste säga att Axelsbergs torg vinner i ödslighet. Inte ens den lokala syltan verkar hägra i någon högre grad. Folk är kanske inne på Ica? Eller på apoteket, på andra sidan spåren.

I kolonin var det bara jag och sniglarna och någon enstaka tungt trampande joggare utanför staketet. Jag gick loss på min vildvuxna mynta men lämnade citronmelissen, för det luktar ju så himla gott när man råkar ta i den. I vår hoppas jag få se allium, krokus, pärlhyacint, tulpaner och påskliljor konkurrera med ogräset.

Klev med mina jordiga knän och lortiga stövlar på tunnelbanan mot Gamla stan och ny franskkurs, fast inte intensiv den här gången tack och lov. Det var tillräckligt jobbigt ändå, eftersom jag hade en av mina afatiska dagar. Grammatiken flyger sin kos och jag har inga ord heller. Konstigt nog kan jag pladdra ändå, gör efter den som kan.

Talmannen har talat med Åkesson. Demonstranter har skanderat på Mynttorget. På Sergels torg förbereds en manifestation mot främlingsfientlighet och för jämlikhet, men jag styr kosan hemåt för att utfodra fotbollspojken och vika tvätt. Barnen undrar, utan att egentligen förstå det, mycket över det parlamentariska läget. Vi pratar om fascism, nazism, missnöjespartier, främlingsfientlighet och triangulering. Och om Danmark.

Jag vill tro att det börjar i hemmet, go'vänner.

Sverige är ett land som andra

2010-09-19T22:58:00.002+02:00

Jag är givetvis lika deppig som många andra över att vi nu får ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Men det ligger något nästan rörande förmätet i den sårade oskulden. Så fläckfri är väl inte vår historia?

Nu kom den så kallade verkligheten i kapp. Främlings-, bildnings- och kulturfientliga partier finns i många parlament och nu också här. Så funkar demokratin, åtminstone i proportionella valsystem.

Jag hoppas jag slipper vara orolig över att andra partier ska göra taktiska förflyttningar och grumliga realpolitiska uppgörelser för att säkra egen makt. Och så undrar jag hur SD ska få ihop 20 kammarfähiga ledamöter till riksdagen.

Dagens gnällspik

2010-09-13T12:08:00.002+02:00

Nej, det är faktiskt inte jag - ännu. Dagen är ju inte slut.

Förmiddagens gnällspikar är faktiskt de kolleger (ja, någonstans i huset, inga jag känner) som blev så besvikna över att ledaren på Coregympan blivit sjuk i morse och det inte fanns någon vikarie.

Vaddå, tänker ni. Här kommer de ombytta till en stängd dörr och har alltså försakat minst en halvtimmes stimulerande arbete. Undra på att de blev sura!

Men så var det inte. Vår friskvårdare dök nämligen upp och tog passet själv. Inte som de var vana, inte hela timmen för han har annat att göra också - men ingen behövde gå med oförrättat ärende därifrån.

Ingen lämnade lokalen utan alla lade sig snällt på mattorna och cyklade med benen, gjorde sneda situps, plankan och vad vet jag. Men i omklädningsrummet efteråt räckte samtalsämnet en hel kvart. "Jag blev SÅ besviken!" "Det här var ju inte Core!" "Man kunde väl ha fått ett MEJL så att man hade kunnat DISPONERA OM SIN TID!".

Vi i riksdagsförvaltningen har alltså fri gympa med allehanda pass flera gånger om dagen hela veckan, fritt gym och fri instruktion och hälsoprofil och dessutom en peng att nyttja om vi vill göra något utanför vad jobbet erbjuder. Men bortskämda och otacksamma barnungar finns det överallt och har tydligen ingen åldersgräns.

Den ljuva september

2010-09-03T22:36:00.004+02:00

Nå, ljuvheten är det si och så med; temperaturen sjönk alarmerande snabbt och söndagens simtur var måhända den sista av någon längd att tala om. Shoot.

I september läser jag franska, njuter av Nick Hornbys senaste, Juliet, Naked och ser Cracks, med den obegripligt trött valda svenska titeln Oskuldens tid. Not for the faint-hearted, I assure you.

Lite här och där skolstarter, skolbyte, nya gympakort, middagar, kolonifest, höstgrävning, potatisplock. Romaner på balkongen, men som sagt, vädret får ta och skärpa sig om det ska bli något mer av det.

Snart är det val. Spännande värre.

Crush

2010-08-03T13:14:00.000+02:00

Caroline af Ugglas är ju verkligen för jävla bra.

Lugnet

2010-07-26T17:44:00.001+02:00

Man är hemma sedan en vecka. Man har firat en 17-årsdag och en bröllopsdag. Man har jobbat en smula. Nu läser man en stor hög med dagstidningar och dricker Martini i solstolen.

If this ain't nice I don't know what is.

Santa Cruz - the end

2010-07-18T19:22:00.004+02:00

Jamen titta, den långa resan verkar faktiskt ha ett slut. Vi sitter på planet från San Francisco och ska mellanlanda både i Minneapolis och Amsterdam innan vi slutligen är nästan hemma på Kastrup, så vi hinner vänja oss vid tanken.

Santa Cruz är ett surf- och partyställe, och man har känslan av att många som kommit hit för att chilla för rätt länge sedan aldrig lyckades ta sig härifrån. Det bor många läderhudade bums under piren, och nya generationer är nog på väg. Stället har varit bad- och nöjescentrum länge, och det mesta är centrerat runt the boardwalk där det finns ett rätt beskedligt kasino och så en permanent nöjespark av Gröna Lunds storlek ungefär. Längs piren finns fisk- och skaldjursrestauranger som i flera fall fortfarande drivs av familjer som invandrade från Italien, mestadels Genuaområdet, i slutet av 1800-talet, och man har landat enorma mängder lax, sea bass, torsk, hälleflundra här och så vidare under årens lopp. Under andra världskriget spärrades dock kustlinjen av och invånarna i hamnområdet tvingades maka på sig och hitta andra försörjningar på obestämd tid. När kriget var slut var det också slut på det kommersiella fisket. Nu är det sportfiske som gäller, och man kan även ta sig ut och valspana vid lämpliga tider på året.

Vid lågvatten kan man spana på sjölejon som ligger och vilar sig på bjälkarna under piren. Stora köttiga sjöstjärnor i apelsingult och lila pryder stolparna, liksom musselkolonier. På ena sidan piren håller surfskolorna till och på stranden på andra sidan är det fullt av folk som solbadar och går på tivoli, gärna samtidigt. Riktigt badliv!

Motellet låg bara några minuter från stranden och heller inte långt från den trevliga affärsgatan där H och jag än en gång var tvungna att gå till GAP och Urban Outfitters. Det finns fina bokhandlar och trevliga restauranger och vi åt schysst pasta och drack gott rödvin första kvällen och hade till och med plats för dessert. Mornarna är dimmiga som regel - Stillahavsklimatet är speciellt uppåt landet - och det var en spännande första morgon när jag och M gick ut; vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss. Mistlurarna ljöd, surfarna hade morgonlektion, tivolit stod still och vi såg sjölejonen som vi inte hade haft en aning om skulle finnas. Det är så spännande att anlända nästintill helt oinläst:-)

Dagarna i Santa Cruz förflöt alltså i sakta mak med pirpromenader, en ganska lång och kylig simtur från stranden, dopp i poolen , deckare, lite shopping och så nöjesfält för mig och H. Lata dagar - en fin avslutning på en resa som vi inte glömmer.

Venice Beach och Big Sur

2010-07-18T18:49:00.006+02:00

De sista dagarna i Kalifornien blev det strand och hav. Vi lämnade LA för fyra dagar sedan och körde en beskedlig mil norrut till Venice Beach som ger en känsla av Christiania, fast på stranden då. Härliga vågor och strålande sol och skära som små spädgrisar blev åtminstone fyra av oss. M är förnuftig och tar på sig skjorta och går svängar på stan mellan doppen, vi andra, utom kanske J som kickar boll, är mer av sjöelefanter.

Framåt femtiden fick vi nog, köpte uppskuren ananas, melon och mango från ett av stånden och packade in oss i bilen för färd norrut. A gick i förväg och när vi kom till bilen satt han redan i den. Någon, säger inte vem, hade råkat lämna rutan nedvevad efter snacket med parkeringsgubbarna när vi kom. Avgiften på 15 dollar för övervakning var värd sitt pris, för alla prylar var kvar. Alternativet vill man helst inte tänka på.

Vi hade lagt in ett nattstopp längs Highway 1 som har hur många state beaches som helst, många med badvakter och faciliteter. Övernattning och en rejäl middag på en trevlig thairestaurang blev det i Carpinteria; att hitta nattlogi i önskad prisklass verkar inte vara några som helst problem ens på populära ställen.

Efter picknickfrukost på rummet med normal yoghurt (fat-free med slevar av socker, konstgjorda fruktsmaker och mysli i form av kaksmulor är tyvärr ofta det hälsosamma alternativet) och salamimackor gav vi oss iväg på det som efter några mil och ett snabbt bad i Oceano där man bisarrt nog kunde köra ut på stranden med stora truckar och husvagnar blev den naturskönaste köretappen - den klippiga delen av Stillahavskusten som brukar kallas Big Sur (även om det också finns en liten ort på kartan som heter så). Här stupar klipporna brant ned i havet och skogarna klättrar lummiga på landsidan med raviner och små vandringsleder. En koloni sjöelefanter ligger för närvarande strandade och fäller päls, det vill säga ser bra eländiga ut, vid en blåsig liten bukt och det var imponerande och överraskande att se. Hanarna kan bli upp till sex meter långa och väga nästan fyra ton - gullighetsfaktorn är lite mindre än för gråsäl kan man säga.

Henry Miller, den gamle skojaren, drog sig på ålderns höst tillbaka till Big Sur och nu finns ett memorial library där i en trolsk glänta, inrymt i ett hus som på sin tid tillhörde en gammal konstnärsvän till Miller. Jag fick ingen riktig kläm på det, men det kändes som en tämligen ideell affär. Det finns en bokhandel med, förstås, allt av, om och med Miller men också naturfilosofi och upplysningstankar, konst och lite annat. Man har musikaftnar, trumworkshops och filmvisning på torsdagskvällar, och för den som hälsat på på Rosenhill på Ekerö eller varit på Backafestivalen på Österlen kändes själva atmosfären bekant. I backspegeln hade det varit häftigt att ägna den här sträckan någon natt eller två och naturspanat och vandrat lite, men något ska man ju ha kvar till nästa gång. Att få mersmak är inte det sämsta, det heller.

Hur stor var inte kontrasten när vi kom till Carmel, Clintans gamla hood där han var borgmästare 1986-88. Nu har han visst en restaurang eller två, men det glömde vi bort. Här ligger de prydliga och kostbara husen ra' i ra'. Det är lummiga alléer och ett litet centrum med butiker för sidensjalar, små restauranger och konstgallerier. Most pet-friendly city också, här går man förstås ingenstans utan sina små hjärtegryn. Kul att se, men inget att sakna. I Monterey kunde vi förstås också ha stannat och strosat omkring lite, men vid det här laget var vi vrålhungriga och sugna på att komma fram till Santa Cruz, jag alltmer spänd på det blott tvåstjärniga motell jag bokat efter att ha misslyckats med alla snygga beach houses som jag tänkt kosta på oss - de flesta hyr bara ut minst fyra nätter under högsäsong. (Fast jag tror många får tji med den policyn, för vi såg allt en del som inte var uthyrt...)

Long Beach och LA

2010-07-15T07:59:00.001+02:00

Sista morgonen i Los Angeles efter ett par intensiva dagar med strandbad i stora vågor vid Huntington Beach med oljeplattformar på redden, Hollywoodbesök med Madame Tussaud's och bussrundtur med Sunset Boulevard, Beverly Hills, Rodeo Drive, Melrose Avenue och så Farmer's Market där vi stannade några timmar för mat och shopping. Marknaden började på en grusig parkeringsplats under andra världskriget när bönderna kom in med sina lastbilar för att försöka sälja sina produkter.

Nu är det allt möjligt. Matmarknaden finns kvar vissa dagar, och det finns en food court på flera hundra kvadratmeter halvt under tak med små stånd som säljer väldigt prisvärd färdigmat från världens alla hörn över disk. Vi fastnade för ett brasilianskt ställe där man plockade för sig vad man ville ha av palmhjärta, stekta matbananer och så själva huvudsaken, grillat kött av olika sorter som de skar upp av direkt till tallriken. Sedan vägde de hela rasket och det kostade ungefär som en riktigt billig dagens i Stockholm, det vill säga mellan 60 och 70 kronor. Vi föll också för några ordentliga bitar hemlagad fudge av olika slag i ett karamellkokeri intill.

M och killarna gick sedan till Barnes and Noble och H och jag begick lite luktegottshopping på ett Bodyshopliknande ställe, provade skor på Camper och lite för dyra kläder på Banana Republic och Anthropologie. The Grove som området kallas genomgår en förvandling, disneyfiering rentav, till ett småstadscentrum med vad jag antar är amerikansk Europakänsla med ett litet torg med en fontän, slingrande sidogatar och en spårvagn i tivoliutstyrsel som plingar fram och tillbaka efter den prydliga huvudgatan. Lätt surrealistiskt men faktiskt väldigt trevligt för ett par timmar i Hollywood.

Som för övrigt inte alls ser ut som jag hade väntat mig. Inte för att jag hade några direkta antaganden om stället , men jag hade i alla fall inte tänkt mig att Sunset Boulevard skulle vara en småstadsgata med kemtvättar och nagelsalonger vägg i vägg med caféer och krogar och enstaka komedilador och lyxhotell där stjärnorna flockas och där de flesta tycks ha börjat sin bana som typ okänd talang i kycklingkostym (Brad Pitt, enligt uppgift). Överraskande åt rätt håll, för Hollywood Boulevard som var ungefär som man tror - höga hus, tingeltangel och kommers och en enda röra av turister hit och dit - och det är inget att stå efter, även om det blev bra till slut med nån timme på Madame Tussaud's och många fotografier tillsammans med stjärnor som Audrey Hepburn, James Stewart, Brad Pitt, Jack Nicholson, Meryl Streep, Jackie Chan och gud vet vilka. H och jag hann så klart med lite turistshopping också. Tre schyssta t-shirts för 13 dollar är svårt att motstå.

Vi hade åkt spårvagn från Long Beach på förmiddagen, i miljöns och sightseeingens namn. Man ser helt andra saker från ett spårvagns- eller bussfönster än från bilen. Kollektivtrafiken passerar ju människor och deras boningar medan bilvägar liksom bara ska transportera bilar. Vi såg tämligen oändliga områden som man intill absolut visshet misstänker är ordentligt ruffa (typ Compton) och det var ju inte så många vita människor som åkte med den där spårvagnen, varken morgon eller kväll.

I går morse tog vi alltså bilen till Universal Studios för att tjäna tid (jo, faktiskt) och hade en heldag där. Återigen vet man inte vad man ska förvänta sig, men stället var förstås ett underverk av köhantering och styrande av människor hit och dit på smidigaste sätt. Rent och snyggt och obegränsat med stekt och friterad mat och över alltihop strålade solen hela dagen. Vi inledde med Simpsons' ride som var något i hästväg, fortsatte med Jurassic Park och blev dyblöta, kastade oss över till Mumiens berg- och dalbana och mer i samma stil, hela dagen. Kronan på verket var en rundtur kring the back lots, det vill säga de studios och miljöer som byggs upp och används vid snart sagt alla inspelningar som görs. Här finns Amity Island från Hajen, Norman Bates motell, katastrofscenen från Världarnas krig, Wisteria Lane från Desperate Housewives och mycket mer. Och så King Kong i 3D, komplett med tyrannosaurosbråk, buff och stöt på tåget man sitter i, sprutande vatten och så vidare. Galet påkostat alltihop och värt vartenda öre.

Väl tillbaka på hotellet lyxade jag och H med ett dopp i poolen på taket, och sedan gick jag och M ut och åt på en restaurang i närheten med eget mikrobryggeri. Vi prövade sju sorter, från ljus lager av amerikansk typ via veteöl och ett par fina bitter till riktigt rökig porter och de var väldigt fina allihop. Synd man måste tänka på vikten, i flera avseende, annars hade jag gärna köpt med mig en liten tunna därifrån.

Arizona till LA

2010-07-15T07:58:00.001+02:00

Vi delade upp körningen från Grand Canyon till Los Angeles på två dagar och jag satte mig bakom ratten för första gången. I GC var det behagligt väder sista morgonen och jag, M och J gjorde en liten nedstigning i canyonen på ett par timmar innan det var dags att packa ihop tältet, nu dammigare än någonsin, och få i sovmorgonsbarnen frukost.

Vi hade funderat lite på bästa rutten genom Arizona och valde till slut vägen över Lake Havasu City, vilket var ett ganska underligt ställe. Staden ligger mitt i Arizona vid Colorado River och är outhärdligt varm sommartid, om man inte har tillgång till en speedboat förstås, och det tycktes väl de flesta ha. Det var över 45 grader varmt och vi stannade till vid ett alldeles nybyggt shoppingscenter med ett antal restauranger och hittade en trevlig pizzeria som serverade allting organic, fast det var nog lite ljug. En skön paus hur som helst innan vi fortsatte genom det torra och dammiga, med ständig utsikt över båtturismen på den glittrande floden som sväller och krymper på sin färd mot Stilla havet.

En kuriositet i Lake Havasu är London Bridge som köptes av en rik snubbe när London sålde den - legenden säger att han trodde sig köpa Tower Bridge. Stenarna numrerades och nu går bron över en kanal i Arizona. Lite... amerikanskt.
Kvällen närmade sig och vi började fundera på motell. I närheten av lilla Parker hittade vi en allmän badplats och tog ett kvällsdopp i floden - en av resans höjdpunkter får jag nog lov att säga, just för att det var så oväntat. Hade det varit hemma hade det å andra sidan varit outhärdligt på grund av allt buller från snabba båtar, vattenskotrar och underliga flytetyg som uppenbarligen var designade enbart för utfärder i glada vänners lag, gärna i sällskap med en back öl.

Boende fixade vi till slut precis på gränsen till Kalifornien, vid en bensinmack utanför det lilla samhället Ehrenburg. Desert Oasis hette just det här Best Western-motellet och det var helt dugligt med hygglig frukost, fritt internet och till och med en liten pool där man kunde bada och beskåda långtradare på landsvägen.

De sista fyra timmarna till LA nästa dag är inte mycket att orda om -mer av samma, först öken, sedan en platt stad som breder ut sig, sedan öken, så en enorm vindkraftspark i en dalgång, så en platt stad till och så vidare. Och så LA. Verkligen hur stort som helst med förstäderna, åtta filer i vardera riktningen på motorvägen, precis som man tror. Vi letade oss fram till Long Beach och resans enda riktigt lyxiga boende - fyrstjärniga Avia med breda, sköna sängar, schysst inredning och pool på taket. Kvällens middag blev enorma portioner grekiskt någonstans på Pine Avenue och en riktigt prisvärd pinot noir.

Grand Canyon

2010-07-13T06:52:00.005+02:00

Vi lämnade Las Vegas på förmiddagen utan större saknad; A blev dock pokerbiten av blotta miljön och har inhandlat en Hold'Em-bok som ska ge honom insikter och pekuniär belöning. Det är bara att önska lycka till, men jag har sagt att den dagen ryker studiebidraget. Sån är jag.

Det blev en lång körning genom ett landskap som redan gjort oss lätt blasé: slätterna, dalgångarna, bergskedjorna. Lite varierade med större och mindre buskar, lite olika bergarter - men i huvudsak mer av samma. Resans behållning var kinesbuffén i Kingman där vi åt oss proppmätta hela familjen för endast 35 dollar.

Mot kvällen närmade vi oss nationalparken och vi blev lite överraskade över hur pass grönt och skogigt det är på den södra kanten. Vi hade bokat campingplats och det var i grevens tid vi kom och hann få upp tältet. Det mörknar snabbt här på trakten. Vi kokade påsrisotto lite i blindo och grillade goda italienska korvar som vi köpt på det sista snabbköpet innan den relativa vildmarken och gav bort nästan alla till paret som campade bredvid och sov i sin bil och åt konservburk som de värmt på elden som de tänt med många skvättar tändvätska. Första kvällen på en ny camping är så spännande.

Som vanligt på ett nytt ställe sov jag som en kratta och inte blev det lättare frampå morgonkvisten när korparna satte igång med sitt underligt mänskliga låtande. Lite andra visselkonserter var det också, så vid halv sex gav jag och M upp och kröp ut i värmen. M tog kameran och gav sig av mot the canyon i morgonljus medan jag höll vakt och läste Dennis Lehane utanför tältet. Jag var jättespänd på alltihop för vi hade fått en liten, liten känning på kvällen när vi åkte särskilt nära kanten med bara en liten tallskogsremsa emellan.

Åh, vad häftigt det är! Okej för att det är hur stort som helst och man inte hinner se nästan någonting om man ser det så, men samtidigt ser det ju ut så. Överallt. Storslaget och inbjudande på en och samma gång och väldigt fantasieggande. På ett par ställen ser man vandringslederna som tar en ned till botten och upp på andra sidan, och det handlar alltså om två tre dagar i rätt bra tempo. Det ser förrädiskt nära och välordnat ut, så många har råkat illa ut när de försökt gå hela vägen ned till Colorado River och upp igen på en och samma dag, ofta med otillräcklig skaffning och vatten. Sommartid blir det väldigt varmt och stillastående när man kommer en bit och man bör ha med sig flera liter vatten på de leder som inte har färskvatten för påfyllning.

Många av nationalparkerna är väldigt välordnade med informationscenter, gratis föreläsningar, vandringar med rangers, lägereldssamlingar, gratis shuttle buses mellan intressanta ställen, väl anlagda och tillgängliga leder och stigar mellan de mest populära sevärdheterna och allt möjligt. GC är inget undantag. Längs kanten går en ungefär 15 kilometer lång fin och bred led där man kan strosa och ta fina bilder eller bara njuta av den majestätiska utsikten. Vi gick några kilometer på förmiddagen när vi ätit frukost och sedan fortsatte jag ytterligare en bit och tog shuttlen tillbaka när det blev för varmt. På kvällen körde vi till Grand Canyon Village och kollade bland annat in Mary Colters spännande arkitektur för Hopi House, Bright Angel Lodge och The Lookout Studio. Hon var något så ovanligt som en kvinnlig arkitekt i början av 1900-talet och ritade många hus influerade av indianernas kultur och boställen och med respekt för omgivningens särart, allt i kontrast till tidens viktorianska pepparkakshus och neoklassiska stil. Grand Canyon var magnifik i kvällssolen, och som kronan på verket åt vi en riktigt god middag på restaurangen i stället för att åka hem till tältet och få igång spritköket och spaghettin. Och tur var det, för när vi kom ut började det faktiskt regna - en pigg kontrast till solsken och 40 grader varmt som vi börjat vänja oss vid.

Nästa morgon steg jag, J och M upp tidigt för att gå en bit ned på en av vandringslederna och det var intressant att få en känsla för hur kort eller långt man hinner på någon timme och hur jobbigt det faktiskt är att stadigt gå uppför i flera kilometer, även om det inte är så brant. Stadig frukost på det och så utcheckning och kompassen ställd mot Los Angeles via Lake Havasu City.

Leaving Las Vegas

2010-07-11T19:04:00.000+02:00

Gps:en beter sig stundtals underligt och vill ha oss norrut nar vi ska at soder, in pa stora interstatevagar nar det tydligt finns narmare, asfalterade alternativ och ibland hoger nar vi ska vanster - men ibland overraskar den positivt. Den vag vi kollat in mot Las Vegas verkade ganska lang och lite av en omvag, men vi vagar inte riktigt valja vagar som endast ar svagt gra pa kartan. Vem vet nar asfalten upphor och slingrandet borjar, liksom. Men just ett sadant val gjorde Mr Garmin med sin oklanderliga brittiska accent och forkortade darmed korningen med ratt manga mil. Landskapet i Nevada ar fascinerande till en borjan men blir snabbt enahanda - Mojave Desert ar som en torr stapp med rufsiga buskar sa langt man kan se eller tills en taggig bergskedja tar vid at nagot hall. Ratt vad det ar kommer ett samhalle som kan vara forvanansvart stort, i det har fallet Parhump - Sunny Days and Western Ways, vilket ar samhallets slogan, och lat mig saga att det tror jag pa till hundra procent. Laste nagonstans att Parhump i dag ar som Las Vegas var i borjan, "och fler och fler av vagarna har asfalt!". Jag ar inte sa saker pa att det ar en komplimang.

Om Las Vegas finns forstas ingenting att saga egentligen. Hotell och casinon langs The Strip overtraffar varandra i bling och paklistrat overdad och det ar folk, folk, folk overallt. Vi bodde pa Luxor som ar en svart glaspyramid med en jattesfinx vid ingangen. I lobbyn, och det galler alla hotell, ar det hundratals kvadratmeter spelautomater av olika slag med olika ljudeffekter och over alltsammans ligger en sloja av muzak. Ett inferno. Sodom och Gomorra. Men vara rum var stora och frascha och hade en dorr mellan sig, och poolen var fin och H badade i evigheter och jag drack en rod drink och laste deckare bakom mina nya solglasogon. Vad killarna gjorde vet jag inte, men jag misstanker att de lag pa det luftkonditionerade rummet och sag pa sitcoms.

Efter lite vila och dusch var det dags att ge sig ut och hitta nagot atbart, och vi hamnade pa Rainforest Cafe vilket antagligen var sa gott som nagot. Sedan gick vi The Strip upp och ned och kollade in fontanspelet mittemot Paris och Ceasar's Palace. Pakostat och lite galet med olika sorters musik och svajande stralar och eruptioner i takt. Sadant man blir lite gripen av mot sin vilja.

Okenvandring - Death Valley

2010-07-11T18:37:00.000+02:00

Att vakna i Death Valley ar att vakna till 35 grader och illande sol redan sju pa morgonen. Da ar det latt att bestamma sig for att stanna inomhus nagra timmar och vanta ut hettan - men a andra sidan far man da vanta till langt in pa kvallen.For att fordriva tiden en smula kan man ata langfrukost pa det ganska medfarna etablissemanget, komplett med fuktrosor i taket och rappning som langsamt singlar ned. Inte for att jag har varit i Kolonialafrika, men stallet hade en atmosfar av Doris Lessings sjalvbiografier - hetta, ett stillsamt forfall och samtidigt ett uppratthallande av vanor och traditioner. Alltsa at vi trots hettan cooked breakfast med pannkakor, bacon, stekta agg och korvar och drack manga stora koppar svagt kaffe och stora baljor apelsinjuice innan vi kollapsade for lite vila pa maten.

Efter lunch drog vi sa i vag i den 47-gradiga varmen. Tack och lov for luftkonditionering, aven om den knappt orkar med under sadana forhallanden. Vi bodde ju precis vid dalens vastra utkant sa for att komma till sjalva centralslatten/oknen aker man over en av de otaliga sma bergskedjorna som tycks genomkorsa USA pa alla ledder och bredder. Vi sag Mesquite Sand Dunes, fina i kvallssolen pa vagen tillbaka och killarna och jag vagade oss ur bilen for en kort vandring till ett naturligt sandstensvalv i en liten canyon nagra kilometer fran Badwater. Surrealistiskt - det kan kannas nastan okej med hettan sa lange man ar ute och ror pa sig, men nar man sitter still gor svettningarna en nastan galen. Badwater ska vi inte tala om - en milsvid, kritvit saltoken 86 meter under havet. Kann pa den i middagshettan.

Nar vi hade klarat av dessa fascinerande masten mer eller mindre flydde vi tillbaka till motellet med bilder av salta godsaker och kalla drycker pa nathinnan. Och restaurangen var lika lagmalt trevlig och somnig pa kvallen som till frukost. Hundra sorters ol hade de i kylen och det var bara att ga och plocka som i vilken 7-11 som helst och betala efterat. Vi testade nagra lokala sorters ale till var chili. Ungarna gick hem till tv:n och M och jag satt kvar en stund..

Enda missodet pa denna etapp var att jag glomde mobiltelefonen under kudden och kom pa det forst nar vi stankat uppfor forsta berget och hunnit en mil. Lite sammanbitna miner dar, men vi vande och den var kvar. Hejda, Death Valley!

Yosemite och Panamint Springs, Death Valley

2010-07-07T03:58:00.002+02:00

Jag tror inte riktigt på det själv, men jag sitter faktiskt och skriver ute på verandan till vår lilla stuga i Death Valley där vi ska tillbringa två nätter. Klockan är halv tio på kvällen, och det är fortfarande minst 30 grader varmt efter en dag med riktig ökenvärme.

Panamint Springs heter det lilla klustret som består av en bensinmack och en påstådd "general store" som hade tre burkar ärter och lite indiansouvenirer att sälja. Plus förstås en himla massa läsk. Vi hade tänkt självhushålla lite, men det blir ju svårt utan spis och mat. Det finns en liten restaurang som serverar frukost, lunch och middag, så det ordnar sig väl ändå.

I morse vid tiotiden lämnade vi Yosemite där vi campat två nätter och hajkat och flängt hit och dit en hel dag och lite till. Alldeles för lite förstås, för nationalparken är ofattbart rik på naturupplevelser och fantastiska vyer av massiva berg och dalar och vattenfall, enorma seqouiaträd som kan bli 3000 år gamla, porlande åar och vattendrag... Det tar aldrig slut.

Det var premiär för vår tältkyrka (ett Primustält för sex personer med full ståhöjd i mitten) och det har funkat jättebra. Kul att delta i amerikansk campingkultur ett litet slag; folk har med sig allt från vilstolar till wokpannor, gasolkök och meterlånga kylväskor i hammarplast, bord, dukar och lyktor som lyser upp kvällen. Lite som svenska husvagnscampingar av den mer permanenta sorten alltså, minus blomlådorna. Vi kände oss helt primitiva med vårt knäckebröd och trangiakök. Till varje campingplats hörde en eldstad med grillgaller och det var fritt fram att samla ved i skogen, så eldade gjorde vi både morgon och kväll så vi kunde koka tevatten och rosta bröd och grilla korv och marsmallows.

Första natten sov vi alla lite taskigt, så vi var uppe med tuppen redan halv sex och stökade med frukosten. Vid åtta gav vi oss av mot Yosemite Valley som är den mest gästvänliga delen där det finns Visitors' Centre och all tänkbar information och lättare och svårare turer att ge sig på. Vi satte av mot Upper Yosemite Falls som var markerad som Strenuous i guideboken. Det var ingen överdrift. Hujedamej. Närmare 30 grader varmt var det redan tio på morgonen, och H och jag hade jämnt schå med att ta oss till den första utsiktspunkten - utan vattenfall typiskt nog - med en hisnande utsikt över dalen, Sentinel och Half Dome som är ett par av de jättemonoliter som Yosemite är berömt för.

Killarna och M hade stuckit i förväg och inga mobiler hade vi med oss, men A vände och kom ned med oss medan M och J fortsatte hela vägen upp. Efter fem timmar var de tillbaka varma och trötta men lyckliga över en riktig prestation med lön för mödan. Jag tog en tur till de lägre fallen, komplett med vattenstänk och tjoande turisthopar, för själva dalen är som en stor park för stora och små och dessutom var det ju Independence Day. Trängseln skulle kunna vara förfärlig, men på något sätt funkar det. Det finns också en fri shuttle-service i dalen så att inte alla ska ta bilen överallt, och det underlättar förstås för alla. Återigen: Amerikanerna kan!

Efter ett iskallt dopp i Merced River drog vi oss från dalen och satte kurs mot Mariposa Grove där det växer sequoias - jättestora barrträd som kan bli 3000 år gamla och 120 meter höga. Verkligen en imponerande upplevelse. Fint också att komma dit på kvällen med släpljus och kvällssol - stammarna är ljust rödbruna och gör sig särskilt fint då.

Klockan halv tio var vi hemma och tände brasan för lite kvällskorv och välförtjänt Budweiser. Denna natt sov vi alla alldeles utmärkt efter alla strapatser och intryck.
Och i dag har vi som sagt varit på resande fot. Vägen mot Death Valley går via Yosemites östra utfart och Tioga Pass som var ännu en upplevelse - rundslipade granithällar, ungefär som i skärgården, fast i mastodontformat. Ett paradis för klättrare och andra äventyrare, och det var många sådana i farten. Campingarna är i princip fulla överallt, så vi hade tur som fick plats trots vår relativt sena bokning.

Nordost om Yosemite, ungefär en timmes bilresa bort, ligger spökstaden Bodie. Under guldruschens år i slutet av 1800-talet var det här en blomstrande stad med 10 000 invånare och all tänkbar och otänkbar service och handel. När ädelmetallerna tog slut drog sig folk relativt snabbt därifrån och vid 30-talets början bodde endast ett par hundra personer kvar på denna otillgängliga plats. Nu strosar man runt på halvt övervuxna gator och kikar in genom fönstren till de stillsamt förfallande husen. Det är alltså inget bevarande a la Skansen, utan man hejdar förfallet i någon mån, sedan får det stå. Husen är sneda och vinda och genom fönstren ser man sängar med fjädrarna framme, flagnande tapeter, gamla stolar... ungefär som om folket bara rest sig och gått sin väg för 100 år sedan och lämnat väg först för plundrare och sedan för tidens tand. Trots stadens relativa litenhet geografiskt sett - man byggde och bodde trångt - fanns även här en Chinatown som i stort sett var helt självförsörjande, eller segregerad om man så vill. Och granne med kineserna som inte riktigt hörde till låg glädjekvarteren.

Efter Bodie körde vi så äntligen söderut mot vår egentliga destination denna dag - Panamint Springs i Death Valley. Fina och varierade scenerier med Sierra Nevadas snöklädda toppar i fonden hela vägen och en rad små hålor med namn som Independence, Lone Pine och Bishop. I Bishop stannade vi till en stund och åt ihjäl oss på en mexikansk restaurang där jag blev rekommenderad tacos med tunga. Komage var gårdagens special, så det var väl tur att idag var idag. Vi fegade lite och tog vanliga saker som kycklingenchiladas, fläskkött och biff i olika varianter med ris och refried beans till. Trivsamt och så mycket roligare än hamburgare.

Nu är det så kolsvart att jag knappt ser tangenterna, så jag tar mig en titt på stjärnhimlen innan sängdags. (Ungdomarna såg lite skeptiska ut när vi närmade oss bebyggelsen här efter fem öde mil, men det finns tv med bekanta sitcoms så nu är det lugnt.) I morgon blir det Badwater, sanddyner och Natural Bridge.

På cykel över Golden Gate Bridge

2010-07-07T03:56:00.000+02:00

Sista dagen i San Francisco hade vi bestämt att vi skulle cykla över Golden Gate Bridge och vidare till Sausalito. Vi hade en uthyrningsfirma precis om hörnet och vid tiotiden på morgonen spände vi på oss hjälmarna och drog iväg, M och lilla H på tandemcykel. SF är som sagt en väldigt tillgänglig stad och det kändes inte ett dugg konstigt att vara ute på familjecykeltur bland joggare och hundägare vid Crissy Field som är ett stort park-/strandområde mellan Fisherman’s Wharf och Golden Gate Bridge.

Själva bron var en ganska surrealistisk upplevelse. Väldigt vacker på nära håll, med sol och ett lätt dis över bukten – och naturligtvis väldigt mycket folk som gick, cyklade och fotade, medströms och motströms. Bara en sida i taget är öppen för gångtrafikanter och cyklister så det blir lite kaotiskt. Men kul!

Några kilometer nedför backen på andra sidan bron ligger Sausalito som numera är en lätt sömnig och fiiiin liten ort med dyra kläder och konstgallerier och lummig grönska. De pittoreska husen tumlar nedför kullarna och det var mycket varmare än i SF. Riktig medelhavskänsla. Vi strosade runt någon timme och hade picknick vid hamnen innan vi tog färjan tillbaka till Fisherman’s Wharf. Sightseeing av det här mer stillsamma slaget är inte ungdomarnas starka sida, så att bara knalla runt och insupa atmosfär och sitta och glo på en uteservering och tänka på ingenting blir det lite mindre av en sådan här resa.

På eftermiddagen föll det på min lott att kånka iväg till tvättomaten. För att kunna göra något över huvud taget – köpa tvättmedel, starta maskinerna – måste man ha 25-centare. Växlingsautomaten gav mig ganska många mynt för 20 dollar. En maskin kostar 5 dollar och en dos väldigt effektivt tvättmedel – har sällan haft så vita saker - i en liten kartong kostade 1 dollar. Medan maskinerna rullade på satt jag ute på trottoaren i den låga solen och läste deckare. Ett ganska perfekt ögonblick.

Kvällens middag blev en riklig meny för fem i Chinatown. Wontonsoppa, vårrullar, biff med broccoli och lök, stora räkor med grönsaker och en massa annat gott och så en liten tsing tao. Rustikt: Ölen halsar man tydligen.

En fin sista dag. Och vi har ju sån tur med vädret! H badade i den lilla hotellpoolen varje dag och ville aldrig gå upp.

Alcatraz

2010-07-07T03:54:00.000+02:00

Gårdagens stora grej vad förstås besöket på Alcatraz. Att besöka något så mytomspunnet kan kännas lite uttömt redan på förhand, men det var ett väldigt lyckat besök med ett effektivt upplägg. Amerikanerna är bra på sånt. Båtturen från pir 33 tar ungefär en kvart och bara på den lilla biten hinner man bli fullständigt genomblåst och iskall om man står i vinden. Man förstår utan problem att det är mycket farliga vatten och besvärliga förhållanden för den som ger sig ut i en för liten farkost eller ännu värre, försöker simma...

Alcatraz fungerade som fängelse i knappt 30 år, från 30-talets början till 1963. Dessförinnan hade ön fungerat som ett av forten till beskydd för San Francisco, eftersom det var viktigt att behålla kontrollen över staden i guldrushens dagar - den som kontrollerade SF kontrollerade hela Västern. Det kom dock aldrig något anfall och befästningen hamnade lite i bakvatten med allt omodernare utrustning och rostiga kanoner. Man använde ön som militärfängelse ett tag, men i och med 30-talets våldsamt ökande brottslighet i samband med depressionen och förbudstiden såg man nyttan av ett rymningssäkert fängelse för de farligaste brottslingarna.

Knappt 1600 fångar satt här under de knappa 30 åren. Cellerna är 1,5 x 3 meter stora och säkerheten var maximal. Exempelvis bar vakterna varken vapen eller nycklar på sig, allt för att minimera risken för övermanning, upplopp och rymning.

Fyra rymningsförsök med totalt fjorton fångar inblandade gjordes. Vad man vet har dock ingen kommit levande från ön - viss osäkerhet kvarstår kring de tre som med ett oändligt tålamod och en uppfinningsrikedom utöver det vanliga lyckades fly upp på taket via ett underhållsschakt mellan cellkorridorerna. Var de tog vägen vet ingen; mest troligt drunknade de i det iskalla, strömma vattnet men det finns de som tror att de klarade sig till Sydamerika. De läste spanska i fängelset alla tre.

Något jag inte visste var att amerikanska indianer i protest mot fördrivning och reservatsförvisning ockuperade Alcatraz efter att ön upphört att vara fängelse. Ockupationen pågick i nästan två år och skapade stor uppmärksamhet för indianernas sak, och aktionen hjälpte till att ge indianerna viss upprättelse med återlämnande av land och så vidare.

Det var alltså ett lyckat besök, inte minst för att introduktionsfilmen och audioguiden var så välgjorda. Att gå i grupp och lyssna på en guide i en och en halv timme är väldigt bentröttande, tycker åtminstone jag, men att ha hörlurar med autentiska berättarröster (fängelsevakter och före detta fångar), ljudeffekter och riktiga, mänskliga historier samtidigt som man guidas runt – fortsätt framåt till dörren, gå höger, stanna framför fotona – skärper uppmärksamheten och intresset. J, A och H hade varsin och knallade runt hela utan prut. Ett gott betyg när man känner tonåringars tålamod för museer... Clever Americans!

När vi kom tillbaka till stan strosade jag runt lite på Pier 39 som är ett rejält bygge med restauranger och butiker, främst för turister och andra besökare. Här finns bland annat Bubba Gumps räk- och skaldjursrestaurang, en ganska förskräcklig historia egentligen men med goda grejer om man gillar friterat och sydstatskök. Filmen Forrest Gump rullar oändligen på tv-skärmar och servitriserna är service-minded tills man vill be dem dra åt skogen. Vi åt cajunkryddade räkor, suffed trout, friterad kattfisk, hummerklor med smält smör och pommes frites.

Efter en sån middag är det bara att rulla hem till hotellet och gå i säng, så det gjorde vi.

Ankomst till San Francisco

2010-07-07T03:52:00.001+02:00

Ja, nu är vi här! Flygresa med allt vad det innebar av tidig uppstigning och färd till Kastrup med bil och Öresundståg klaffade och det var bara sista etappen med inrikesflyg från Atlanta till SF som kändes seg. Allra längst bak hamnade vi med våra långa ben. Toaletten bakom oss stank, personalen var snipig och maten kostade dollares.

Men sånt kan man strunta i och titta ut genom fönstret i stället. Oändliga bergskedjor, karga platåer, ökenlandskap, slingrande vägar och någon enstaka farm. Och så en sommarstängd skidort vid en sjö, mitt i det ogästvänliga ingenstans.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig av San Francisco, men jag håller med lilla H som säger att det inte känns som att vara i USA. Kulligt och backigt, soligt och svalt, en låg skyline med enstaka skyskrapor varav den högsta är Transamerica Building med 260 meter vilket ju inte är mycket att komma med i jämförelse med många andra storstäder.

När vi kom fram till hotellet hade vi varit på benen, eller i alla fall vakna, i 24 timmar så då var vi möra. Vi bor vid Fisherman's Wharf vilket avfärdas som turistfälla i alla skrifter men ibland är det praktiskt. Vi åt fish'n chips och clam chowder och åt Boudins berömda surdegsbröd som verkligen var ganska surt. Ungarna var vid det laget rätt gröna i ansiktet så vi gick hem och la oss tidigt.

Och vaknade tidigt. Halv sex närmare bestämt. M och jag gick ut i morgonsolen och det var väldigt vackert med långa skuggor och ett lätt dis över bukten. Även om hamnområdetär turistigt finns det fortfarande en fungerande fiskehamn och vi nickade godmorgon till ett par väderbitna fiskare med rutiga flanellskjortor och stora kaffemuggar.

Vid Aquatic Park finns ett gammalt badhus som har öppet för medlemmar på morgonen och vi såg flera som långsimmade i den lilla hamnen som också har en fin sandstrand. Allmänheten får komma in och använda omklädningsrummen efter elva. Jag ska försöka hinna med en simtur i morgon innan vi hyr cyklar för att utflykta över Golden Gate Bridge och till Sausalito.

När vi kom hem igen var ungdomarna vakna och vi gick ned på hörnen och åt fläskfrukost med sötpannkakor på IHop. Där fick vi också vår första glimt av en Pennsylvania Dutch- eller mennonitfamilj som jag sedan ramlade på både vid Union Square och vid Coit Tower.

När man är i SF åker man såklart cable car. Klang och dunder och brant stigning från Aquatic Park till Lombard Street där vi steg av och knallade upp och ned och tog bilder som sig bör på prunkande blommor, pittoreska hus och snirklande bilfärder. Lite shopping vid Union Square hann vi med liksom en tur i Chinatown innan M och övriga ville hem och vila. Jag var obegripligt pigg och strosade runt ytterligare ett par tre timmar och turistade i denna väldigt gåvänliga stad.

Vi har pool på hotellet och H som är ett baddjur ville ta ett dopp så jag hängde med och satt i solen en stund. Då hade det börjat blåsa åtminstone kuling och vinden var kall som en högsommardag i Brunflo, även om solen fortfarande sken. Jag tog också ett dopp och höll på att huttra ihjäl mig innan jag fått på mig kläderna och kunde störta in och krypa ned under täcket.

På kvällen åt vi middag i North Beach som traditionellt är SF:s Little Italy. Nu tränger sig kineserna långsamt på, men i trakten av Washington Square finns många italienska restauranger. Vi gick in på en som visade sig vara väldigt trevlig och prisvärd och åt bruschetta, linssoppa, fettucine med lammsås, lasagne och pizza, allt väldigt gott. Särskilt barnen känner sig fortfarande lite jetlaggade så det blev ännu en tidig kväll.

Sista momangen

2010-06-28T17:27:00.002+02:00

Nu är det nära. I morgon förmiddag lyfter planet från Kastrup, förhoppningsvis med oss alla fem ombord. San Francisco är första anhalten och där stannar vi i tre fyra dagar tills vi har landat ordentligt och ätit oss mätta på skaldjur och vad man nu äter.

Här i Skåne har vi hunnit fira midsommar och bada i det inte alls så iskalla havet. Säkert minst 16 grader och för det får man vara tacksam i juni. Sillat och grillar har vi också gjort. Vinat och svinat och ölat och brölat har andra gjort, åtminstone på midsommarafton. Dagen efter var det väldigt lugnt i byn.

Nu är det packning i Charlie Chaplin-fart och sedan ska jag inte sova på hela natten utan bara ha resfeber, vad nu det ska vara bra för.

Kort hår och gröna tår **

2010-06-23T20:26:00.005+02:00

Nu är det inte ens 16 timmar kvar tills jag låser dörren och galopperar iväg till tåget mot Skåne, midsommar, familj, vila, mer stress och så småningom - ja, redan på tisdag - färd först mot Kastrup och sedan *vrooooom* till San Francisco.

Fattar inte att dagen snart är här. Den senaste månaden har varit helt sjuk och jag tänker seriöst (som ungarna säger) att jag aldrig mer vill vara med om en maj och en juni. Hur jag ska lyckas hoppa över dem i framtiden har jag inte listat ut än.

Och kanske drog jag till nu. För det har varit ljuvligheter också. Fina dagar och kvällar i kolonin. Potatis som växer. Jordgetingar som sticks. Mamma på besök, trevliga fester med gott rosévin och många glada skratt och roliga människor. Födelsedagsfirande och dopkalas. Ljumma kvällar på balkongen. Till och med en simtur i Mälaren, fast det var redan på pingstafton.

I år var sommaren på en lördag.

Så känns det nu. Men snart ska jag lägga fuktiga, heta, brännande, kyliga, disiga, hopplösa och magiska Amerikadagar till listan som gör sommaren 2010 komplett.

** Ja, jag har alltså panikklippt håret. Igen. Höll på sluta i fullständig katastrof så klart. Lite fick jag behålla, fast för mycket på en del ställen. Och tårna är vackert sommargröna.

Man ska aldrig säga aldrig

2010-06-22T16:45:00.004+02:00

Inte trodde jag väl att jag någonsin skulle länka till Jan Guillou.

När man äger en röd minicykel

2010-06-17T09:14:00.001+02:00

Helg och grejer

2010-05-21T15:39:00.002+02:00

Åh, dessa sega dagar med värme som säkert kommer att utmynna i ett hejdundrande åskväder. Sover dåligt, äter som en kratta, tränar håglöst - ja, det är ingen ände på i-landsproblemen.

Nu stundar helg och redan om ett par timmar ska jag träffas på en filt i Vasaparken och dricka sånt med bubblor i och prata och skratta.

I morrn ska jag först vara lite purken och sedan ska jag gräva, så och vattna på lotten och därefter är det vårtjosan hemma hos Anna och det ska bli så trevligt, så trevligt.

Nu ska jag bara orka lyfta på ändalykten och ta mig hemåt.

Hotel Ukraina no more

2010-05-19T10:03:00.004+02:00

Läste i bladet att Hotel Ukraina i Moskva, en av Stalins skrytskrapor, öppnat efter en lyxrenovering som hette duga. Ja, för 300 miljoner dollares får man förstås en del bling. Billigaste rummen kostar i dag runt 3000 kronor natten. The sky is the limit för de dyrare, i dubbel bemärkelse. Från våning 20 och upp får man vara beredd att punga ut.

2005 var vi där, jag och maken, alltså ett par år innan hela rasket stängde för extreme makeover. Vi bodde på 23:e våningen med fantastisk utsikt över ett fruset Moskva. Rummets trädetaljer var hårdlackade i mörkbrunt. Mycket var original, om än uppfräschat. Fast på ryskt vis, så "fräscht" leder kanske tanken fel. I frukostmatsalen stod uniformerad personal längs väggarna utan att dra på smilbanden vid mina blyga försök till spasiba.

Vi strosade runt i de centrala delarna i dagarna tre, och visst fanns det spår av lyx. Folktomma butiker med pälsar, väskor och smycken. Och alldeles intill en rullande kiosk där en gumma sålde frukt. Hon hade förstås fler kunder än lyxbutiken.

Jag missade DDR. Men Moskva så sent som 2005 var en resa bakåt i tiden, förstår jag nu.

Mycket synd om

2010-05-10T20:43:00.001+02:00

Här sitter jag på min kammare och skriver om hela eftermiddagens arbete som mystiskt försvann mellan här och där.

Jävla jävla Lotus Notes.

Så här blir det

2010-05-05T15:53:00.003+02:00

När man (jag) har en man som reser i jobbet, om så bara nån dag i veckan, blir man (jag) kvar på hemmaplan med Bestyren.

När maken kommer hem är jag sugen på att hitta på något. Men maken vill, förståeligt nog, vara hemma med sin offspring. Och går jag ut själv är det jag som får dåligt samvete som inte Prioriterar Familjen.

Ekvationen har även ett led bestående av mitt kvällsjobb som håller mig borta ganska många aftnar.

Livet, livet.

En rävsax.

On a happier note

2010-05-05T08:42:00.003+02:00

Den som råkar se vad jag har för mig på Facebook vet redan att vi har blivit med odlingslott. Men riktigt hur fina fisken det är vet ni inte förrän ni kollat in.

Årets dummaste

2010-05-04T18:43:00.002+02:00

Kristi Him stundar och därmed fyra dagar ledigt. Då brukar vi åka till Skåne och liksom veva igång sommaren med luncher ute och iskalla dopp och skir grönska. Syrener om vi har tur (knappast i år).

Maken säger nix, det funkar dåligt i år med alla andra resor vi har gjort och ska göra. Jag får panik och bokar biljetter i alla fall, till mig och valda delar av barnaskaran. (Den äldste ska tillbringa helgen i Köpenhamn med 100 andra gymnasister, men det kan jag inte ens tänka på, då dör jag.)

Så i flera dagar var jag stornöjd.

Ända tills en gammal gymnasiekompis hojtade på Facebook och bara tog för givet att jag skulle på jätteklassfestbaluns, jag också.

Årets dummaste är jag. Jag ska vara medelålders i Skåne tillsammans med mina ungar - inte ens min älskade man - i stället för att festa med killar.

Decenniets dummaste. Vid nästa jubileum är jag 56.

This and that

2010-05-04T11:50:00.002+02:00

Mitt liv är så innehållsrikt. Hör bara:

I går förmiddagsryggläge med en bok som jag oddly enough började uppskatta på allvar först när det var ungefär 20 sidor kvar. När den var slut ville jag egentligen genast läsa om den. Jag är inte flickan för komplicerade berättarstrukturer, skiftande perspektiv och fragment egentligen - och ändå har några av mina största läsupplevelser faktiskt varit just sådana romaner.

För den som vill läsa eftertänksamt och kanske till och med lära sig något ur vår digra historia rekommenderas härmed Ola Larsmo. Den jag hänvisar till ovan är Himmel och jord må brinna om arbetarkamp, hunger, strejker och sjukdomar i en baktid som faktiskt inte är avlägsen ens i vårt land. Och som är överskådlig framtid i många låglöneländer.

Därefter skuttade jag iväg till jobbet och hämtade upp lite smått och gott som skulle möjliggöra hemarbete. Ja, lite sånt blev det också.

Middag och därefter konsert med J:s musikklass. Härligt sväng med allt från Birger Sjöberg till Tina Charles och Miles Davis. Jag har givetvis världens duktigaste gitarrklinkare, tro inget annat.

Sedan full galopp mot stadshuset och kommunfullmäktige.

I dag skiner solen. Lillungen kom just hem efter att ha haft en hälsobefrämjande förmiddag med löpning i skolan. Snart ska jag få nöjet att eskortera den unga damen på shoppingtur hit. Möjligen behöver jag uppdatera ett eller annat skodon till mig själv, men jag misstänker att jag likt Dagobert Krikelin helst vill sitta på en pall med hatten för ansiktet medan blondinen går loss i butiken.

Orka, men...

2010-04-28T12:37:00.004+02:00

När jag ser vilka som försvarar Anders Jacobssons blogginlägg där han ironiserar över ensamkommande flyktingbarn blir jag ju väldigt övertygad om min egen ståndpunkt: att kejsaren av Suneböckerna äntligen befinns vara så naken som jag alltid har ansett. Om man säger så.

Underhållningslitteratur för barn står inte i motsättning till kvalitet, detta svårfångade begrepp. Men vad logementsmentaliteten har i böcker som riktar sig till åttaåringar och strax där över att göra, det begriper då inte jag.

De här gubbarna har upphöjts alldeles för länge. För några år sedan kritiserades Suneböckerna ur ett genusperspektiv; då blev det liv på luckan igen. Sådana däringa feminister står inte högt i kurs, förstås det.

Och nu ska de försvara sig och sitt uttolkande av stort och smått i barn- och vuxenvärlden. Det går väl så där.

Fint sällskap hittar Anders Jacobsson bland annat här.

Efterfestens kranka blekhet

2010-04-22T17:15:00.002+02:00

I går var det personalfest på jobbet.

Say no more.

Håll emot, håll i sär

2010-04-14T12:47:00.005+02:00

Kan nu alla vänligen SLUTA koppla ihop celibat med pedofili och återgå till konstruktiva diskussioner om hur man undviker att figurer, med eller utan prästkappa, med böjelser för barn sållas bort innan de släpps loss som en annan varg i fårhagen?

Var är alla som brukar ha kloka saker att säga? Det finns ju forskning, hallå, vi har till och med en lagstiftning som gör det möjligt att kolla upp alla som söker anställning på förskolor och skolor! För att inte tala om hur vi numera är uppmärksamma på ungdomstränare och ledare.

Men det är så tyst, så tyst. Är det här alltså en religionsfråga och inte ett samhällsproblem? Angår det bara katoliker?

Måndag

2010-04-12T15:34:00.005+02:00

Den bleka och disiga kallvärmen som denna dag uppvisar är nog mitt favoritvårväder. Jag får skogslängt och utomlandskänsla, ungdomsnostalgi och nutidseufori - allt i en salig, härlig vårblandning.

Efter besök med prat och skratt hos fina tant Ingrid går man så långa vägen hem via skuggfläckiga Årstaviken och förundras över att de isflak som klirrade igår är borta i dag. Och en tös fotar en ensam blåsippa, och jag tänker på hur vi bar hem de kortskaftade vårtecknen som vi grävt fram under löven och pulade ned i snapsglas - jo, för i Jämtland är de inte fridlysta.

Hemma väntar ett tvättberg, och jag är skakig av blodsockerfall eftersom tant Ingrid bjuder på starkt kaffe, tigerkaka och wienerlängd klockan tio på förmiddagen och vem är jag att tacka nej till sånt.

Så det blir studentlunch, det vill säga bruten spaghetti med makrillsås och parmesan och sedan får disken stå eftersom studenten är både överårig och trött.

Lyssnar vidare.

Fredagsöl

2010-04-09T21:25:00.003+02:00

Eller snarare vin efter väl förrättat värv.

Sängar, bäddmadrasser, skrivbordsstolar, växter, spegel, kruka, kudde. Och en Seven-Up. Och ett otippat antal bekanta med något härjade fejs.

Sköna fredag. Nu Solsidan och så småningom Party Animals - missa inte, för vem kan motstå en så ljuv korsning av West Wing och In the Loop.

Och så lite sweet listening på det - Mumford & Sons vars konsert jag tyvärr missar både i Köpenhamn och Stockholm på grund av obegripligt vankelmod.

Fredagsyl

2010-04-09T14:07:00.001+02:00

Jag kan ha använt rubriken förut.

Dagens yl kommer sig av att jag om en knapp timme sätter mig på bussen mot Kungens kurva och IKEA.

I have to be crazy.

Dagens i-landsproblem

2010-04-08T16:05:00.001+02:00

Jag haaaatar bloggar och sajter som spelar musik helt utan varning.

S.h.u.t. u.p.

Torsdag

2010-04-08T15:46:00.002+02:00

När man jobbar pang mitt i stan och plötsligt får en långlunch till skänks, ja, då kan det hända att man tar en rövare och iklär sig sin lilla jacka med trekvartsärm och strosar iväg i solskenet, bara för att konstatera att man nog borde ha haft långvantarna på i alla fall.

Sedan köper man strumpor av olika modisjanger och så går man till Kulturhuset och ser en väldigt fin fotoutställning.

Kloka ord och dumheter

2010-04-06T16:23:00.004+02:00

Man ska pröva allting en gång. Har man ju hört. Så för några månader anmälde jag mig som BUZZADOR.

Hur tänkte jag? Jag som har så svårt för konsumism och reklam. Den här idén är ju som tv-shop fast med stackars privatpersoner.

Nåja. Duschkrämen är riktigt trevlig och luktar gott. Synligt vackrare hud kan jag helt ärligt säga att jag inte har fått. Men min hud var å andra sidan snygg från början.

April, april

2010-04-01T12:03:00.003+02:00

I dotterns veckobrev förra veckan fanns en liten passus om att Apple som ska leverera skolans datorer skulle komma till skolan och demonstrera maskinparken just i dag. Tio nya IPhones skulle lottas ut bland de 50 första eleverna som dök upp.

Jag höjde på ett eller annat ögonbryn, men hade som vanligt annat att tänka på.

Men alla är inte oengagerade cyniker som gärna vill ha en IPhone.

Pang, sa det i mejlboxen. Nä nu! Skolan! Eleverna! Fristad!

Helt rätt, naturligtvis.

I dag kom ett nytt veckobrev där det hela uppdagades som det skämt det var. Jag misstänker att vi inte hört sista ordet ännu, för känner man sig dum vill man gå till attack och gärna placera struten på någon annans huvud.

Jag funderar mest över varför IPhone-scenariot över huvud taget känns trovärdigt.

I have a theory

2010-04-01T09:41:00.001+02:00

När det gäller aprilskämt har jag en teori som går ut på att indignationen måste slå till innan hjärnan kopplas på - då kan nästan vilka vansinnigheter som helst passera. Jag har gjort ett litet experiment på en blogg som tyvärr måste förbli hemlig, och det ska bli väldigt intressant att se vad som händer.

Moules frites

2010-03-31T10:45:00.002+02:00

Efter ett halvt kilo musslor i vitt vin med grädde och vitlök, en jättehög med frites och hemmalagad majonnäs (även middagssällskapets) samt två Guinness och en trea Calvados är man inte precis mätt vid den här tiden nästa dag.

Magen skriiiiiker på mer av samma sort, det vill säga fett och salt och kolhydrater. Alkohol är jag konstigt nog inte så sugen på.

Men i kantinen vankas det påskbuffé!

Det måste vara bönhörelse.

Jag ville jag vore

2010-03-30T15:47:00.006+02:00

Till jobbet, över trottoargruset, man sladdar i alla kurvor värre än i vintras, och skorna är för hårda mot asfalten och benhinnorna lider redan. Vädret är grått men det är plusgrader och över Riddarfjärden jagar sol och skugga, sol och skugga.

Skriver några timmar på kommunfullmäktigeprotokoll. Där avhandlas bland annat vinterns synder i form av utebliven plogning av konstgräsplaner för fotboll och nejsägande till hall för isbandy (som det numera heter sedan teknologtidsfördrivet innebandy liksom ockuperat bandydomänen i hjärnan).

Bruna bönor och fläsk. Tisdagsmaten är fläsk eller fisk. Ibland är det raggmunk till fläsket.

Skriver och sneglar på klockan, skyndar mot EU-nämnd, lyssnar på statsministerns långa och på ytan rediga meningar. Det är alltid klurigt att redigera.

I gången mellan husen, i nivå med Strömmen, stannar jag till och betraktar isflaken som flyter förbi. Det är väldigt muntert med drivande isflak. Och bakom mig hojtar någon "Bonjour" och det är en bekant från UD och franskakursen i Nice för något år sedan; vi sågs i det blå ljuset just före soluppgången varje morgon och gick mycket snabbt först åt ena och sedan åt andra hållet på Promenade des Anglaises. Jag avslutade med ett dopp i det tandkrämsblå havet och varje morgon träffade jag samma farbror med sjungande accent och stor mustasch. Han tog långa Tarzansimtag i den sugande dyningen. Hans lilla tant hade vit nypressad blus och lagt hår och badade aldrig.

Min bekant har driv i steget och ska träffa ett gäng vietnameser på besök och säger i förbifarten att franskan måste piggas upp, för i höst flyttar hon med hela familjen till representationen i Bryssel.

Och jag känner en fläkt av karriär och längtan ut och kanske ett litet sting av inte precis avundsjuka för jag är inte lagd åt det, men av min egen oförmåga kanske.

Jag tänker på Nice och vilken härlig vecka det var.

Ikväll ska jag äta musslor på belgiskt vis, med majonnäs och pommes frites.

Lite Bryssel.

Sen kväll på jobbet

2010-03-24T21:14:00.006+01:00

Här sitter jag på tionde timmen och skriver och skriver och skriver. I dag har det bland annat debatterats "vissa mineralpolitiska frågor" och då vet man vad klockan är slagen: uranbrytning. Många talare talade länge och alla begärde de replik på varandra. Många är de centerpartister som vrider sig som maskar; stackarna har det inte lätt den här mandatperioden och många lägger av efter valet i höst med diverse förklaringar och hummanden om annat i livet som måste få plats.

Tror jag det. Egentligen begriper jag inte varför inte fler centerpartister insåg vartåt det lutade och tog klivet över till Miljöpartiet medan tid var. Där finns - fanns - tillräckligt många liberalt sinnade mittenpolitiker och kanske hade vi kunnat ha ett lite annorlunda politiskt landskap än vi har i dag. Ett marginaliserat centerparti som övergett flera hjärtefrågor och ett icke alls särskilt vänstersinnat grönt parti som plötsligt sitter i knäet på Lars Ohly var kanske inte riktigt vad vi såg framför oss för några år sedan.

På hemmaplan ligger en 14-åring och kvider med blå fötter efter ett eller annat stolleprov i skolan i dag. Skutt i stentrappa. Eventuellt blir det en tur till Astrid Lindgrens akut i morrn bitti.

Är det inte det ena så är det det andra. Fortfarande.

Några nyanser av grått

2010-03-23T16:42:00.005+01:00

Och i lägenheten pågår ombyggnad, på fjärde femte veckan. Jag är i det läge där man inte längre ser att det står ett datorbord och sex kartonger i köket utan bara vantrivs i största allmänhet. Städning betyder att lägga saker i raka högar, då blir jag genast lite gladare.

I går meddelade snickaren att han råkat göra sängarna 210 långa. Djupandning. Ja, det finns sådana sängar, min bror har en eftersom han själv är två meter, men jag har ingen lust att specialbeställa madrasser för att snickaren fått hjärnsläpp. Men det fixar sig. Det blir en liten finurlighet i den ände som står mot det platsbyggda skrivbordet, en liten låda med ett lock för pennor och andra ting, ungefär som i min första skola.

I morse vabbade han förresten, snickaren, så jag fick äntligen en morgon som jag är bortskämd nog att ha vant mig vid: ensam med tidning och P1, symaskin och för all del tvättstuga. Drack kaffe och lyssnade på Ring P1 (varför kan man undra, men jag ser det som en övning i zen), sprättade bort en ful krage på en okej skjorta och sydde dit lite spetsar i stället. Gjorde en jeansblommebrosch, en så kallade corsage, ja, kanske något mindre spektakulär än bildens och gift är jag för övrigt redan, och sprang lite upp och ned i tvättstugan.

Sedan kollade jag på Vera Drake och blev både rörd och upprörd som sig bör när Mike Leigh är inblandad. I vår del av världen kan vi dra en lättnadens suck; i stora delar av världen lever kvinnor fortfarande i skräck för ovälkomna graviditeter. Klassperspektivet och dubbelmoralen gör mig illamående. Mycket se- och tänkvärd.

En kortis i kammaren blev det, debatt med finansministern angående eventuell beskattning av det ideella föreningslivet. Alla kulörer tycktes överens för ovanlighetens skull.

Sudda sudda

2010-03-18T16:43:00.002+01:00

Eländiga inlägg som det förra kan ju inte få vara aktuella hur länge som helst, så jag vill bara meddela att i dag är det andra bullar bestående av sovmorgon (betyder tidningsläsning modell längre), fika , långprommis till jobbet, tidig eftermiddag, hämta silversandaler, sjunga i kör och dricka öl på Svejk.

Somliga dagar

2010-03-16T12:48:00.004+01:00

Vissa dagar börjar med snickare, möbelflytt och tvättmaskin. På det följer stressigt skrivande, och sedan blir man högst aggressivt utskälld av en kollega för både gammal och färsk ost.

Andra dagar är liksom lugnare, och tur är väl det.

-------------------------

Iakttagelse efter utskällning i både höga och låga tonarter: frossbrytning, försvunnen hunger, flammig hals och domnade fingertoppar.

Kanske lite voodoo?

-------------------------

Nu har jag bastat och ätit och andats djupt. Två timmar av mitt liv försvann bara vips på grund av den gränslösa människans övertramp eller snarare nedtramp.

För dyrt.

Melodifestivalen - en spaning

2010-03-13T20:53:00.003+01:00

Puderrosa. Och så mittbenat locktångat blont hår.

Ska man tydligen ha.

Ge mig Andreas Johnssons gröna skinnjacka i stället.

Still standing

2010-02-28T19:22:00.004+01:00

I did it again

2010-02-22T16:12:00.001+01:00

Gömde och glömde en påse GoB.

Tjoho!

Let it snow

2010-02-21T17:52:00.002+01:00

I dag har jag gått världens längsta promenad längs vita stigar och smalskottade trottarer och pausat för kaffe för att sedan gå ut på Skånegatan och konstatera att man skulle ha haft en spark för det var perfekt före. Och sedan skutthalkade vi vidare och där det var som allra lättast och vitast sprätte jag runt lite extra bara för att det är roligt och fint.

Lena Endre och nakenheten

2010-02-19T14:23:00.005+01:00

LE är upprörd. Jag tycker (nästan) alltid att det är intressant att höra röster "inifrån" och ett yrke som skådespelarens både lockar många och avskräcker ännu fler. Tänk vad hemskt att stå där och riskera att komma av sig! Kanske till och med utan kläder, och vem har inte drömt sådana mardrömmar.

Men det är ett konstnärligt val, säger LE. Och det säger jag inget om. Problemet och det som skaver är att debatten faktiskt inte handlar om LE. Eller någon persons eventuella ställningstagande om nakenhet som uttryck eller inte.

Vad det handlar om är att människor, ofta unga, utsätts för påtryckningar och ovälkomna inviter på sin arbetsplats - och tiger om det eftersom de i annat fall betraktas som bigotta manshatare och definitivt inte som goda och följsamma skådespelerskor.

Men den frågan klarar folk inte av att diskutera. Och det är påfallande många män som plötsligt har ett stort intresse för kultur i allmänhet och scenkonst i synnerhet. RABIATFEMINISM! skriker de, helt ovetande om att de just med den sortens "argument" faktiskt gör en hel del nytta för själva saken.

En del är så dumma.

BiB

2010-02-16T17:15:00.002+01:00

Big is Beautiful. Bag in Box. Back in Business.

Japp! På självaste fettisdagen.

Så nu ska jag gå hem från jobbet och montera semlor, sälja en fåtölj och kolla på herrarnas skidskytte.

Box play

2010-02-12T17:24:00.002+01:00

Det händer saker i vårt femhövdade familjeliv. Både Storson och Mellanbroder smider egna planer och kommer hem och vänder igen, stundom med kudde och dator under armen. (Eller plastpåse. Vad ääääär det med ungar och deras aversion mot praktiska ryggsäckar, vettiga skor och täckbyxor?) Filmkväll (-natt). Lan. Nattgibb.

Kvar i det ödsligt ekande hemmet, så tomt det nu kan bli på 90 kvadratmeter, finns jag, maken och lilla H. Hon är Drottning av Fjärrkontrollen så i kväll blir det Let's Dance, liksom övriga fredagar. Att brorsorna är borta bekymrar henne föga.

Jag suckar och trånar och drömmer om småbarnslivet åter. (Eller kanske inte, men...)

Maken drar den blixtsnabba och ekonomiska slutsatsen att det är dags för hämtmat.

Förruttnelse, hasta

2010-02-11T11:52:00.009+01:00

Ja, så ser den ut, den lille griseknoen.

Men mitt ensliga läger har jag rett alldeles själv. Inte så pjåkigt.