Jag är som bekant ensam på täppan - oräknat de tre långbenta strösslarna av disk, tvätt, skor och apelsinskal - sedan tre veckor. Och några månader till ska det bli. Det går ganska bra. Jag har alltid var hygglig på att samla ihop mig när jag måste, det må gälla vad som helst. Klyschan som säger bryta ihop och gå vidare passar bra på mig. Då och då brinner det en säkring. Det kan utlösas av olika saker, men en orolig väntan följd av besvikelse och en känsla av svek och brist på kontroll är ett ganska säkert kort. Då gråter jag och snorar och tycker mycket synd om mig och tycker att allt är katastrof. Efter en stund, kortare eller längre, orkar jag inte vara så upprörd mer, och så lägger sig mitt inre stormande hav så småningom. Kav lugnt är det sällan, men dyningar och krusningar kan jag leva med.
På andra sidan jorden, inte hela varvet, men inte långt ifrån, lever min man i några månaders parentes innan vi flyttar in och ställer till det. Vill man ha en liten glimt från vardagligt kinesiskt stadsliv ur en västerlännings perspektiv så kan man läsa här. Kommentera går inte, han är inte mycket för den sociala sidan av medierna. Lite retro.
Moulin Rouges vingar föll till marken
12 timmar sedan