Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.
Og jeg ligger i sengen og tænker kun på,
at jeg har det så vederstyggeligt,
og er så elendig og mishandlet, åh!
Og det er i grunden så hyggeligt.
Fast nu är det inte hyggeligt längre. Inte sedan i torsdags har jag varit på benen mer än några minuter i taget. Det värker precis överallt! Inte orkar jag läsa heller. Och inte se på film. Knappt internetta. Hungrig blir jag lite då och då, men det är inget som smakar. Jag skedar i mig lite soppa. Gnager på en brödkant. Varmt vatten med citron och honung är gott, liksom riktigt kall yoghurt med min hemlagade svartvinbärssylt. Men det blir lite tjatigt i längden.
I söndags for M till Guangzhou, så nu är jag gräsänka i fyra månader. Det är ju ingen brist på sällskap med tre tonåringar i huset, men det blir ju annorlunda. De är glada och kärvänliga, mina ungar, men inte direkt några arbetsmyror. Och jag är bäst på att själv ta tag i saker så att det blir gjort snabbt - tålamodet är inte min bästa vän, och därför har jag väl, som det heter, skämt bort min omgivning (nej, inte mannen). Det blir en startsträcka innan vi funnit nya former för hemarbetet nu.
Men först stundar påsk! Jag kom till slut tíll skott och bokade biljetter till Jämtland för oss alla fyra. Hoppas på några fina vårvinterdagar med kaffe vid solig vägg, skidor på sjö och över fält, brasa och kolbulle. Det brukar vara väldigt trevligt och avkopplande.
Moulin Rouges vingar föll till marken
13 timmar sedan