En dag

Seg morgon med tidning och klapp på sjuk dotter. Uppiggande telefonsamtal från god vän som lockade mig ut på promenad. Och vilken promenad sen! Den bara vecklade ut sig och blev underbarare och underbarare. Boklån till sjuklingen och det hon ville ha fanns inne. Sakta stros mot Fjällgatan. Branta trappor som lönas med vidunderlig utsikt. Sol och skugga i perfekt kontrast. Tvärsväng mot Vita bergen, spontanta krokar - och så öppen koloni med dahlior, bjudpäron och söt farbror från Sumpan som gav oss varsin stjälk kärleksört! Vidare mot Malmgårdsvägen och just där blommar stockrosor, krasse och klängros mot husväggen. Och över gatan, vid malmgården där det nästan alltid är stängt var det öppet trädgårdskafé och lövrök.

Tänk att bara få trä upp det ena härliga efter det andra på en tråd så där.

Solsken

Vildvinet som inramar min balkong så fint har gått från grönt till rött på bara en vecka. Pelargonerna blommar förtvivlat inför den långa sömnen. Klar himmel men dis i luften. Den låga solen liksom guldfärgar min vardag.

Min bästa tid.

Jag har köpt mig en akustisk gitarr

Som tur är för omgivningen är det inte jag som spelar på den utan 12-åringen. I ett års tid har han nött sträng, timmar om dagen. Samtidigt har han spelat piano i Kulturskolan. Plink och plonk, riktigt kul, men hjärtat har ju varit med guran. Fördomsfri och oförvägen som endast ett barn kan vara kastade han sig över allt på en gång. Guns and roses. Metallica. Beatles. Plektrum och utan, tabulaturer på nätet, youtube och gitarrskolor, barréklämmor, "nu har jag stämt om gitarren i en annan tonart, mamma, hör här".

Men inga lektioner. I maj ringde jag Kulturskolan och anmälde instrumentbyte. Sa som det var, att grabben levt med gitarren ett år men inte tagit några lektioner. Så fick vi besked, fort nog faktiskt. Plats i gitarrgrupp, välkomna på torsdag.

I det trånga lilla rummet satt sex nioåringar som aldrig tagit i en gitarr förut. Och så min unge. Och så två lärare som jag här med döper till Högsta Sovjet. För så flexibla visade de sig vara när jag ville förklara att vi nog befann oss i fel grupp och därmed inte kunde säga om torsdagar klockan 16.20 var en bra tid. Ett ögonkast från den gråsprängda kulturskjortan och jag avfärdades som Morsa Med Alltför Höga Ambitioner.

I morgon går min pojk som just nu sitter i soffan och spelar så vackert på sin nyinköpta gitarr till sin första lektion. Då ska de lära sig vad ett plektrum är. Till jul ska de kanske få spela några unisona ackord från scen. Elgitarr ligger några år fram i tiden, "för det är så mycket att hålla reda på, både strängar och rattar och spakar".

Cruella - i Sverige, i verkligheten.

Bara regn hos mig

Ring P1 kan man inte lyssna på, men jag orkar faktiskt inte gå och stänga av radion. Nu är det visst en bibeldåre. Programledaren har påtagligt svårt att hålla sig för skratt. Inte så proffsigt men ganska roligt.

Den självförbättringsimpuls som brukar följa med höstvindarna har ännu inte infunnit sig. Därför sitter jag fortfarande här i soffan i mjukisbyxa och dricker halvkallt kaffe i stället för att ge mig ut på en stärkande promenad följd av något GI-godkänt. Det är lite boring att vara hälsosam. (Inte för att jag har försökt några längre stunder.)

SJ vill ha 5 000 minst för att frakta mig och familjen till Jämtland och hem igen i jul. Är det fasoner det? Det kanske rentav får bli lite miljöförstörande FLYG!

Homer och Flanders

Inlägg från september -05 på annat ställe:

"Vi har en rätt ny granne här i huset. Kom i samspråk häromdagen, i tvättstugan (var annars). Hennes dotter är i H:s ålder och så snackade vi lite så där som man gör. Hon verkar väldigt rejäl, hennes man är snygg på ett helylligt sätt och verkar också rejäl och så berättade mamman (Lolita, Lenita, minns ej, det var liksom inget namn som liknade nåt annat) att ungarna står i kö till Maria Elementar för där är det ju så bra etc. Och jag i gympabralla och stripigt hår, nickade och log lite stelt för mina ungar går i flumfriskola och jag kände mig plötsligt helt ambitionsbefriad.

Ikväll blev det väl ytterligare kufvarning för när vi var på väg ut för att företa begravning (ja, orientera och basta lite också) så stötte vi ihop med henne och ungarna och jag hör mig själv säga "ja, här i påsen har jag två döda hamstrar som vi ska begrava, tihi" och hon "va, dog de båda på en gång" och jag "nej, den ena har legat i frysen i två år" och hennes ungar "åhhhh, får vi se" och så av med locket... Ja. Jag behöver öva på att vara lite mindre... spontan? Frispråkig? Socialt begåvad?

Jag lär inte bli bjuden på kafferep i första taget.

Cruella, i Sverige, i verkligheten."

Jajamensan. De är frireligiösa förstås, därav det där präktiga som skavt och irriterat fast de är hur trevliga som helst.

Och jag är Homer Simpson. Ingen överraskning. Det heller.